Ni känner förmodligen igen känslan när man lyssnar på någon som bara pratar och pratar om helt ointressanta ämnen och man gör sitt bästa för att låtsas vara intresserad medan man egentligen zonat ut helt.
Och så plötsligt så kommer det en bomb, en helt oväntad vändning i monologen som gör att man vaknar upp och på stört blir vansinnigt nyfiken.
Då vet ni hur jag kände mig under första halvlek mellan Newcastle och United fram till och medan Juan Mata smekte in 1-0.
Efter paus behövde vi inte oroa oss för något ointresse. Då fick vi i stället njuta, vilket vi inte varit bortskämda med under säsongen.
[poll id=»72″]Man of the Match x 100:
Den Perfekte Mannen. Juan Mata satte två, assisterade en och samtliga aktioner var så vackra att det är en liten utmaning att plocka ut favoriten. Jag håller dock 2-0-målet högst, just för den lilla och snabba vrickningen som skickade bort både Coloccini och Elliot. Vilken liten juvel han är, spanjoren!
Uppiggande värre:
Samspelet mellan knattarna. Mata och Kagawa har verkligen hittat varandra och ligger på samma våglängd. Adnan och Chicharito var också med på noterna.
Målen! Hög klass på samtliga. Speciellt Adnans 4-0 gladde mig då det var ett mål vi egentligen borde kunde göra så mycket oftare, med instick och väggspel i straffområdet.
Bytet på Young. Jag önskar givetvis aldrig att en Unitedspelare ska skadas, men jag önskar samtidigt att Ashley Young inte startar en match till så sett ur den synvinkeln gjorde det inte ont (för mig alltså, Ashley kan ha fått det) att se Januzaj komma in.
Lindegaard. Efter ett par standardräddningar, som han kryddade för televisionens skull, kom en helt enastående på Cissés närskott. Den hade DDG varit stolt över.
Lördagsmys:
Nollorna. Det är fortfarande bara Samuel Eto’o och Charlie Adam som nätat mot United on the road under ligaspelet 2014. Det här var femte gången i rad vi höll nollan på bortaplan.
Januzajs stats. 4+4 under sin första säsong är, snittmässigt, bättre än en viss 18-årig portugis stod för under sin debutsäsong i United för över tio år sedan. I dag var den ”medborgarlöse” upp och ned. Med upp menar jag initiativen, och 4-0 framförallt. Med ned menar jag både skott och inlägg som var i Bébé-klass.
4-0 utan ett helt gäng. Ingen Rafael, Vida, Carrick, Welbeck, Rooney, Evans, RvP och med Valencia som högerback. Det är starkt.
Good:
Old Chicharito. Omställningen i fart i slutet av första, passningen från Kagawa, klassisk Javier-mottagning och avslut – hög klass. Och så 3-0-målet där han kobrasnabbt stack mot den enda vettiga yta där Kagawa kunde lägga bollen. Tjusigt. Och så var han glad igen!
Ytorna mexikanen skapade. När han äntligen låg som spets – och inte envisades med att gå ner i banan och hämta boll – och hela tiden tvingade Newcastles mittbackslinje bakåt fick spelarna bakom större space att agera på. Det utnyttjades.
Ska inte glömmas:
Newcastle sög. Med Cabaye såld, Sissoko, Krul, Debuchy och Remy borta är det här inget lag man kan njuta av i dagsläget. Sex förluster på åtta senaste hemmamatcherna och 2-15 i målskillnad är till och med vansinnigt mycket sämre än Moyes facit på OT. Coloccinis underliga misstag innan Uniteds 2-0 var talande. Samtidigt spelar man inte bättre än motståndaren tillåter, som min pappa alltid brukar säga.
Not good enough:
Evras defensiv igen. Ger fan i det igen. Fick mig att för ett ögonblick tvivla på om han verkligen ska starta på Allianz. Sen ångrade jag mig.
Marouane Fellaini. Belgaren hade några matcher där han faktiskt såg helt okej ut. Han var till och med bra i någon. Men både mot Bayern och Newcastle har han varit erbarmligt dålig. När han dessutom vid upprepade tillfällen försöker bli utvisad efter armbågsattacker undrar jag hur han tänker.
First half. Som jag skrev i ingressen: Det var svårt att upprätthålla ett intresse fram till Juans beauty.
… and finally:
Wilson på bänken. United har för vana att sätta unga talanger på bänken, ibland till och med spela dom, i slutet av säsonger som redan är avgjorda (skillnaden brukar då vara att vi säkrat titeln tidigt). Så också nu när James Wilson – jämnårig med Adnan – fick chansen att ta en plats i 18-manna.
Nani på planen. Det gick till slut inte ens för Moyes att hålla honom utanför planen. Efter tre matcher senaste veckorna där han hängt på bänken i 90 minuter fick portugisen till slut göra comeback efter fyra månaders frånvaro. Han briljerade inte helt, men visade ändå vid ett par tillfällen vad han – och ingen annan ytter i laget – kan göra med sina dribblingar och vrickningar.
Bayern förlorade. Efter 900 matcher i rad utan nederlag överraskade Augsburg och vann mot München. Egentligen inget att lägga någon stor vikt vid, stjärnorna vilade helt, men kanske finns det något positivt med att deras titel säkrades tidigt. Kanske är det svårt att hålla fokus lika högt när man vet att varannan match just nu är helt betydelselös? Man kan i alla fall alltid hoppas.
Shinji i mitten! En del har förordat japanen som en av två centrala fältare. När Fella gick ut och Nani kom in fick Kagawa ta plats bredvid Fletcher. På 20 minuter är det svårt att sätta något betyg, men det vore lögn att påstå att han gjorde det sämre än Marouane. Han fick förresten 90 minuter igen, Shinji. För andra gången på bara några veckor. Kan han vara på väg att rädda sin framtid i klubben?
Waynes skada. Hur osannolikt är det att klubbens två enda superstjärnor (fram till Matas intåg) skadar en tå under säsongen? ”Go toe to toe with someone” säger engelsmännen. Dags för stålhättor i skorna? Jag tror dock att Rooney är gjuten på onsdag, med eller utan Dr Martens.
Fjärdeplatsen. Vinner Everton mot Arsenal på Goodison i morgon är det sju poäng upp med fem omgångar kvar. Inte kan väl …? Nej, det kan vi inte.
