Är Wayne Rooney en Manchester United-legendar? Det måste han väl vara med tanke på vilket bagage med meriter han lämnat klubben med för att återvända till sin barndoms kärlek? Eller?
Men … nej. Han må vara klubbens främste målskytt genom tiderna och en gång i tiden en stundtals fantastisk fotbollsspelare, men han är inte på samma nivå som de riktiga legendarerna. Det kanske låter helt uppåt väggarna tokigt, men det finns en fin distinktion mellan en riktigt stor spelare och en legendar. Och att diskussionen ens existerar visar att det är rätt många som är på min sida i detta.
Annonse
Wayne Rooneys potentiella statyplaner försvann för mig i samma ögonblick som han sa att klubben inte levde upp till hans förväntningar och att han följaktligen var beredd att flytta. Visst kan man köpa hans resonemang att United inte satsade som förväntat efter försäljningen av Cristiano Ronaldo, men att påstå att en klubb av Manchester Uniteds kaliber inte kunde matcha ens förväntningar som att sparka många i skrevet. Att dessutom göra det offentligt … wow. Som om det inte var nog var han dessutom mer än villig att ta den förbjudna vägen för att flytta över gatan till våra nyrika grannar. Om jag – motvilligt – kan förlåta honom för del ett här så är del två i sagan oförlåtlig.
Han säger sig ha United (också) i sitt hjärta, men Wayne Rooney har alltid gått sin egen väg och valt det som är bäst för honom. Att han «held the club to ransom» visar inte direkt att något supporterblod rinner i hans vener. Och visst, fotboll är hans jobb, så det är klart att han vill ha ut det mesta han kan få. Men spring då inte runt och kyss klubbmärket! Hans tid i klubben har helt enkelt handlat om ett arbetsgivare-arbetstagare-förhållande. Och i en bransch så fylld med känslor från de enda som egentligen alltid är trogna – fansen – är det svårt att smälta att en spelare är beredd att lämna för rivaler runt knuten.
Att han dessutom inte varit världsklass på planen egentligen under det senaste halvdecenniet bidrar knappast till någon mytisk aura kring Liverpool-grabben. När Ferguson, som så klart upptäckt Rooneys nedåtgående kurva, väl var beredd att sälja honom slutade det i stället med ett nytt megakontrakt under David Moyes beskyddande blick. För andra gången hade han lyckats få United att hosta upp enorma summor och denna gång var det allt annat än befogat. Vi som sett de trötta benen under större delen av de senaste fyra-fem åren kan inte förstå hur han rodde det avtalet i hamn.
Rekordet då? Okej, det är inte alla som har gjort flest mål i Manchester Uniteds historia, men det är inte heller en magisk siffra. Drygt 250 mål på 13 år som anfallare i Englands största klubb ger inte ens ett snitt på 20 per säsong. Men åter, det är inte hans «fel» att ingen varit bättre tidigare.
När han nu lämnat Carrington och Old Trafford för sista gången är det inte med sorg och nostalgi jag ser honom i Everton-tröjan. Istället är det mer ett «jadu, Wayne, det var inte en dag för tidigt». Jag kommer att minnas hans storhetstid i United med glädje, men hans svek lämnar fortfarande en besk smak i munnen. Och beskan är alltför stark för att jag ska kunna se honom som en legendar. En storhet, visst, men längre än så sträcker jag mig inte. Han har min aktning för det han gjorde för klubben det förra årtiondet, men han har inte min kärlek.
