Okej, det var bara Norwich, men ändå: Så här ska det vara att kolla på Unitedmatcher. Händelserika, målrika, uppretad hemmapublik, massor av chanser, tveksamma domslut och magnifika mål.
Det blir en skön vecka att gå in i som Unitedsupporter, för ovanlighetens skull.
Super:
Annonse
Samarbetet Rashford-Martial var enastående matchen igenom och nådde sin absoluta topp vid 3-0. One-touch dekorerat med en klackassist och som en slags extra förnedring lät Martial Norwichspelarna glida in i varandra medan han retfullt chippade in matchavgörandet. Martial borde kanske ha gjort ett hattrick och likaså borde förstås hans radarpartner ha gjort ytterligare ett, men det här var ett tecken på vad United kan erbjuda med dessa två herrar tillsammans längst fram. Och just ja, nedtagningen och avslutningen av Rashford… det är det där han har i sig och alltid har haft.
Bortasegrarna haglar in helt plötsligt. Från ingenstans. Och tre mål! I en match!
Spelglädjen såg också ut att vara närvarande. Kanske är det så enkelt att med självförtroende kommer ytterligare självförtroende och då kan United faktiskt bjuda på stunder av fotbollsgodis och jävlaranamma.
ROS: Scott McTominay var syndebukk på 1-3, men får likevel gode skussmål.
Slick:
Scott McTominay må egentligen fortfarande vara aningen för begränsad för att bära ett mittfält i ett lag som Manchester United. Men hans aura mot Norwich visade att han vill vara en ledare på innermittfältet. Och när segern blev så klar som den blev förlåter jag hans drällande med bollen som gav hemmalaget ett tröstmål.
Daniel James crossbollande. Walesaren var briljant med sina framspelningar och den mest minnesvärda var givetvis den excellenta assisten till 2-0. Bollen låg som limmad vid hans fötter också när han fick passningarna själv. Fantastisk att se, än en gång.
Aron Wan-Bissakas outtröttliga försvarsspel. När Hernandez kom in efter paus fick den unge britten ännu mer att göra än han hade dessförinnan, men han gjorde det med den äran. Nu väntar vi bara på att offensiven ska bli lika högklassig.
Håller inte:
Ashley Youngs vänsterbacksspel måste sjunga på den absolut sista versen. Norwichs två första och bästa chanser kom båda med kaptenen ute och viftade på helt andra ställen än där han skulle vara. Och så vansinnestacklingen kvarten in i andra halvlek … Han får lite plus för brytningen i samband med 3-0-målet, men i längden måste han ju spela på lånad tid.
Man tror knappt sina ögon längre. Skicka fram Vigge, hädanefter.
VAR-diskussionen kommer att fortsätta tills vi har lämnat denna jord. Mot Norwich stod den för flera märkliga (för att uttrycka det milt) beslut. Inte nog med att den första straffen var ytterst tveksam (för att inte säga bedrövligt dömd) – till råga på allt stod Krul utanför sin linje på båda För det behövdes inga VAR-ögon heller.
Det där insläppta målet i slutet. Herrejösses, vad billigt. Mot ett skadeskjutet Norwich tillät fyra Unitedspelare den visserligen pigge kubanen (!) Hernandez att springa igenom och sätta ett helt onödigt reduceringsmål.
Sist:
Alltså, Tim Krul var helt makalös och stod för en riktig Brad Friedel-insats. Den sjukaste räddningen var förstås den på Martials nick när United skapade något så ovanligt som en het chans efter hörna. Men han fuskade som sagt på straffarna. Glöm aldrig.
