Manchester United mår bra igen. Fansen likaså. Spelarna faller visserligen fortfarande som stickor, men klubben mår finemang. En förlust på de senaste åtta matcherna, en fjärdeplats, en klassisk hemmavinst och inte ens skadan på Ángel Di Maria får mig att må dåligt.
Måtte det fortsätta.
Out of this world:
Robin van Persies avslut. Det där kan han faktiskt vara ensam om i United, den typen av avslut. Helt enastående vackert att få den kraften, den placeringen från stillastående läge. Om inte det är sexy football lär Ruud Gullit aldrig vara nöjd.
Annonse
Strålande:
Michael Carrick. När Carrick tickar tickar United. I dag tickade han som en finstämd Rolex. Minns när han mot Arsenal hade ensiffrigt i rättslagna passningar i första halvlek. I dag hade han 108 efter 90 minuter … Blind har en fajt framför sig när han återvänder från skada.
Ander Herrera. Hans insats efter inhoppet gör det faktum att han bänkats ännu märkligare än det tidigare varit. Precis den mittfältare som passar i den här typen av matcher och det måste vara någonting annat som ligger bakom beslutet att bänka honom. Inte kan det väl vara så att konkurrensen på mittfältet plötsligt var för hård? I United? Extra konspiratoriskt med tanke på Smallings uttalande om spanjoren efteråt: ”Han är den typen av spelare som managern gillar”.
Insatsen överlag. Bollinnehav nära de 80 procenten (!) och dessutom med rörligheten framför Carrick där samtliga spelare såg ut att ha fria roller och trivas med det. De bästa 90 minuterna under 2014.
Rooneys avslut. Högklassigt och ytterligare bevis på att han inte alls ska hänga vid mittlinjen än. Han har tre avslut på mål under sina fem senaste Unitedmatcher – och han är hundraprocentig. Viktigt.
KLASSE: Wayne Rooney er i toppform.
Också high five-värde i:
Nollan och försvarsspelet överlag. Senaste fem har vi släppt in tre mål: Ett på hörna från Drogba, ett med en man mindre mot city och ett freak goal från Giroud. Trots personalförändringar och taktikditon.
Juan Mata. Tyckte att spanjoren faktiskt stod för säsongens bästa insats i kväll och han hade verkligen en roll han trivdes i.
Passningsspelet. 92 procent av 802 passningar gick till rätt adress. En av de högsta siffror jag kan minnas det senaste året.
En förlust på de åtta senaste matcherna (en nolla som förmodligen inte hänt om inte Smalling skämt ut sig) gör att det här nybygget fortsätter att tegelsten för tegelsten börjar likna åtminstone fasaden av en Theatre of Dreams. Jag är dock rädd för att bli för optimistisk, ärrad som man blev av fjolårssäsongen.
ÅRSBESTE: Mats Svensson mener at Juan Mata spilte sin beste kamp denne sesongen.
Verkligen inte jubelvärde i:
Ángel Di Marias högerlår. Håller alla tummar jag hittar för att det bara är Stoke som slipper honom.
Falcao-Mata-Falcao-på-Dawson-Falcao-på-Dawson. Satt med en hundring på Falcao som siste målskytt i matchen. Skrek inte alls framför tv:n. Inte en decibel.
Robin van Persies insats överlag. Han var egentligen den ende som föll ur ramen i en i övrigt homogen laginsats. Men så bjöd Curties Davies brainfreeze honom på en assist och så fick han drömläge med vänstern och plötsligt utser Guardianjournalisten Jamie Jackson holländaren till Man of the Match. För fjärde gången den här säsongen hoppas vi att det ska lossna för vår striker efter ett mål. Att få se honom återfinna formen från hösten 2012 vore helt magnifikt.
KRITISERES: Mats Svensson var imponert over Van Persies flotte scoring, men mener at han kunne bidratt mer ellers.
Finally:
Hull var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Men Robbie Brady (givetvis fostrad i Unitedregi) stod för en av matchens höjdpunkter (sett med Hull- eller objektivögon) när han drog upp Fellaini på läktaren direkt efter paus.
Om Bradys individuella prestation var en av de mäktigaste så var Darren Fletchers passning till inkast i slutsekunderna den sämsta.
Känslan är fortfarande att James Wilson hade startat om han inte – hör och häpna – tagit en sväng förbi Det Förlovade Rehablandet på Carrington istället.
Louis van Gaal körde alltså 3-5-2 ända in på uppvärmningen för att förvirra fans, experter och motståndare. Och så vips så startade matchen med den 12:e backlinjen på 14 matcher med två yttermittfältare på kantplatserna. You could not make it up.
Lika lite kunde man ens föreställa sig inför säsongen att Marouane Fellaini skulle starta en match som högerytter. Men det var vad som hände i dag. Och det var inte så att han blev isolerad direkt, då majoriteten av spelet, framförallt i första halvlek, startade på hans kant.
Även om det innebar att Rodgers och Liverpool vann så sabbade Glen Johnsons segermål nog en del för Mark Hughes spelartrupps moral inför Old Trafford-besöket så jag klagar inte alltför mycket. Vi får se om Mame Biram firar ett eventuellt mål mot sin gamla arbetsgivare.
