Tänk att Ashley Young framstår mer som en 600-miljonersspelare än Angel Di Maria. Tänk att John O’Shea och Wes Brown kan äga världsanfallare som Wayne Rooney och Radamel Falcao. Tänk att det ändå räcker med en enda högklassig aktion från en före detta superstriker för att avgöra ytterligare en medioker fotbollsmatch från Manchester Uniteds sida.
Det här är någonting man skulle kunna filosofera om länge och väl – och det kanske mycket väl Uniteds egen autokratfilosof också gör i kväll – men just nu är jag bara tacksam över de tre poängen. Men vid närmare eftertanke kan man kanske peka ut just filosofin som den effektiva och avgörande faktorn? Bollinnehavet började bli avsevärt större efter ungefär en halvtimme och till slut tappade ett lag som Sunderland koncentrationen, om än för ett ögonblick, och vips så var matchen i princip helt avgjord.
Tjoho!
Annonse
Falcao må överlag ha gjort en bedrövlig insats, jag hade honom runt 4 i betyg efter första halvlek, men vid situationen som gav straffen var det den gamle måltjuven som plötsligt uppenbarade sig. Det blev matchavgörande.
STRAFFE: Falcao hentet fram glemte ferdigheter da han kjempet seg til et straffespark.
Också värt en – eller kanske mer än så! – pint i kväll:
Adnan Januzajs inhopp. Min favoritbelgare i truppen visade direkt initiativ när han på kort tid skapade övertag på van Aanholt. Gillar verkligen att han vågar och det var nog oerhört skönt för honom att fixa säsongens första poäng. Det gick nästan att ta på hans önskan att göra mål eller assist i dag.
Ashley Young. Än en gång visade den gamle Watfordliraren att han faktiskt varit en av Uniteds allra främsta under säsongen. I första halvlek var han den ende hemmaspelaren som hotade.
Nollan. Alltid.
Wayne Rooneys straff och reaktion på returen. Han är anfallare och jag tvivlar på att han verkligen har en framtid i United som mittfältare. 227 mål nu och förhoppningen är att han går förbi Laws 237 innan säsongen är över. Får han spela anfallare hela våren tror jag att chansen finns.
Spelövertaget. 21-4 i målchanser är imponerande, även om en mängd av dom kom efter Browns/O’Sheas utvisning.
Bytet Di Maria-Januzaj. Louis van Gaal är visserligen i en period av sin karriär där han kan tänka «fuck it, jag gör vad jag vill, jag har gjort allt i min karriär och det spelar ingen roll hur det går nu», men det är ändå ett vågat – och helt riktigt – byt att plocka Angelito mot Adnan.
Andra halvlek. Även innan utvisningen var det viktigt att trycket fortsatte direkt efter paus då United haft en tendens att inte fortsätta trycka efter vila.
BYTTET: Van Gaals vågale bytte bar frukter.
Helt ok:
Daley Blind. Motor. 95 av 103 passningar till rätt adress.
Högerkanten. När Januzaj kom in var det som att Valencia fick för sig att han kunde sticka mer i djupled än med Di Maria. Båda målen tillkom från den kanten också.
Chris Smalling. Hade Jones hållit sig frisk och Luke Shaw hållit sig vaken hade han säkert hängt på bänken också i dag, men jag vidhåller att han tillsammans med Rojo varit Uniteds bäste mittback. Hans spindelben är stundtals märkliga, men oftast fungerande åt rätt håll!
2014-15-esque:
Första halvtimmen, framförallt. Försvarsspelet?! Tappade bollar?! Positionsspelet?! Halvvägs in i halvleken kom det första «attack! attack! attack!» från hemmafansen efter att Evans för 981:a gången spelat hem till De Gea bara sekunder efter att United haft bollen i offensivt straffområde. Jag satt då och tänkte att få lag i ligan är så bra på att spela sig ur situationer som United.
SKUFFET: Di María var ikke alene om å slite innledningsvis.
Bedrövligt:
Annonse
Falcao. Så kall, så kall, så kall i första halvlek. Han erbjuder ingenting i anfallsväg och det går att som så ofta tidigare argumentera för att han inte får något att jobba med, men samtidigt finns det så mycket annat att fokusera på. 1) Falcao erbjuder ingenting extraordinärt individuellt (innan straffsituationen) och 2) han har fått för sig att han ska gå ner och möta vid mittlinjen fast han inte är någon Mark Hughes-figur. 1 mål på senaste 8 starterna är inte acceptabelt. Ändå hoppades jag att han skulle få stanna på planen efter 1-0 då det hade varit intressant att se honom med en man mer på planen.
Angel Di Maria. Argentinaren gjorde endast ett par riktigt bra aktioner i första halvlek, som ett magnifikt inlägg, men överlag var de 45 minuterna ytterligare bevis på att han är nere i en oerhört djup formsvacka. En svacka så pass djup att jag är osäker på att jag vill se honom starta mot Newcastle.
YNGSTEMANN: De Gea kan ikke lenger kalles unghest, men var allikevel yngst i startelleveren.
Sist:
Det var ett ovanligt «gammalt» United på planen med 24-årige David De Gea som yngste. Snittåldern över 26 år.
Roger East var eftermiddagens domare – har han dömt United förut?
United avslutade matchen helt utan anfallare.
Juan Mata bänkades igen och det är lätt att sympatisera med honom. Jag har svårt att se honom spela i världens vackraste tröja i höst.
Luke Shaw var alltså trött? Eller så var Louis van Gaal trött i sin engelska?
John O’Sheas rensning-räddning-träben upp i ribban var en av de mäktigaste räddningarna jag sett på Old Trafford.
Utvisningssituationen var suspekt och jag förstår att East dömde fel. Svårt att se dock vad O’Shea argumenterade. «JAG ska bli utvisad, inte Wesley?»
När United var Premier Leagues bästa lag var det den här typen av matcher som gav oss titlar. Detta under parollen «vinna-utan-att-spela-bra». Skillnaden jämfört med då och nu är att det numera inte är ett United som vanligtvis spelar bra som tar tre pinnar mot Sunderland. Det är ett United som vanligtvis spelar exakt så här som tar tre poäng mot Sunderland.
