Vi har väntat i snart ett decennium, men den sovande giganten har nu börjat slå upp ögonen på allvar.
Manchester United är tillbaka.
Den här våren har nu förutsättningarna att bli den bästa på tio år.
Annonse
Superb:
Vändningen! Som det skreks här! Om det var osäkert vid 1-1 så var det ingen VAR-tvekan när Viva Garnacho serverade Rashford, som oavsett hur matchen ser ut, hur han ser ut, hur vädret är, hur många skador han har – inte kan sluta göra mål. Det är i mitten av januari och Manchester United kan faktiskt blanda sig i en titelstrid till våren. Jag vet, det är sjukt, men faktum är att en seger mot Arsenal till helgen gör att detta är en realitet.
Uniteds defensiva struktur, framförallt i första halvlek, visade att laget nu har en spelplan försvarsmässigt som sitter. Jämfört med det förra derbyt var det som natt och dag. Ett vinnande lag börjar som bekant bakifrån.
En stor anledning till det ovanstående: ten Hags val att plocka in Fred bredvid Casemiro på det defensiva innermittfältet. Brassarna vara fenomenala tillsammans och lyckades nästan helt neutralisera de Bruyne.
Erik:
Jag vara garanterat inte ensam om att vara orolig när jag såg Malacias namn på vänsterbacken (och Shaw centralt). Men vid det här laget börjar man lära sig att lita på att ten Hag vet vad han gör. Den där backlinjen lät alltså Manchester City avsluta en gång på 90 minuter!
16 vinster på 19 senaste matcher – varav 9 raka – är ett otroligt facit efter brakförlusten på Etihad. Vi har haft bra sviter sedan Fergie försvann tidigare, men det här är första gången jag känner att vi har förtjänat det. Och den största delen i detta har förstås vår manager. För drygt ett halvår sen var det på gränsen till att man inte ville titta på matcherna eftersom spelarna inte såg ut att bry sig. Jag brydde mig inte heller om dom. Att på så kort tid gå från det till att älska laget är en bragd.
Varane-Shaw som startande mittbackspar med klubbkaptenen, Sveriges landslagskapten och en världsmästare på bänken … Inte många förutom Erik ten Hag kunde ha förutspått att detta någonsin skulle ske. Men har han fått rätt i sin satsning på Shaw i mitten? Japp. Givetvis.
Annonse
Unitedklass:
Aron Wan-Bissaka har länge varit den bortglömde 500-miljonersspelaren på Old Trafford. Men efter Dalots skada har engelsmannen fått en mini revival. Nu tappade han visserligen Grealish helt vid 0-1, men i stort lyckades AWB med sin roll.
Old Trafford. Den gamla arenan, som ofta kan vara alldeles för tyst, skakade på ett sätt man inte upplevt många gånger det senaste decenniet.
Bruno Fernandes hamnar numera ofta i skuggan av Rashford (så klart), men vi ska inte glömma vilken kapten han är i dessa matcher. Jag skulle fullkomligen hata att möta honom om jag var motståndare eller motståndarsupporter. Men hans energi, hans gnäll på domaren, hans spelförståelse … allt som behövs för att driva ett ten Hag-lag framåt.
Garnacho bör vara gjuten som inhoppare resten av säsongen. När matcherna börjar öppna upp sig sista 20-25 är han perfekt med sin speed och entusiasm. DET kvitteringsmålet. Otrolig glädje att se alla samlas i förvåning, ilska och upprördhet över att det godkändes (ja, jag hade varit vansinnig om vi hade fått det emot oss) gör vinsten extra skön. United berör på ett sätt som inget annat lag – alltid.
Sparkapital:
Vi behöver också minnas att United inte gjorde en klockren match offensivt. I början av andra halvlek, till exempel, gick det alldeles för fort för spelarna som inte hade något motvapen när City började röra både sig själva och bollen i ett högre tempo. Det innebar färre chanser för United att skapa något eget.
Christian Eriksen var tämligen anonym större delen av matchen, men kanske mest efter paus där han befann sig i ett ingemansland. Nu har han ju gjort så mycket under säsongen att han är ursäktad en med hans mått mätt beskedlig insats.
Annonse
Apropå anonym, så var Anthony Martial anonymiteten personifierad. Fransosen höll ett testimonaltempo. Nu förväntar jag mig inte att Wout Weghorst ska vara någon speedkula, men jag kan tänka mig att nederländaren får mer uträttat. Förhoppningsvis kan hans ankomst höja Martial, även om jag tvivlar då han verkar ha svårt att hantera konkurrens.
… and finally:
Efter en radda hemmamatcher står nu tre bortamatcher för dörren. Den primära? Just nu så klart Crystal Palace. En trea där ska inte slarvas bort.
Alla tre skott på mål efter paus gick alltså in. Otroligt. De Gea gjorde noll räddningar i ett derby, och vi vann ändå.
Även om det kändes kört i samband med det var det lite gulligt att se Casemiro och de Bruyne hålla varandra i handen i samband med Grealish 1-0.
