Teddys ord kom tillbaka

Herreminje vad det där behövdes!

I princip ända sedan Den Gamle bestämde sig för att bli ännu äldre utan att vara pappa åt ett gäng miljonärer – i dag blev han dessutom så gammal som 75 – har vi Unitedfans tvingats vänja oss vid att vi faktiskt inte alltid kan vända underläge till vinst, ens på hemmaplan.

Det var som ett Teddy Sheringhams gamla, åh så vackra, citat om ett United i brygga aldrig mer skulle bli aktuellt igen.

The most beautiful sight in football is to watch Manchester United chase a game.

I kväll var det exakt så underbart som Edward menade. Dessutom på årets sista dag, med allt vad det innebär om förhoppningar för kommande 365 dagar. Själv är jag fullkomligt övertygad om att 2017 kommer att bli helt magiskt, inte bara privat – utan även för Manchester United.

Det går ofta hand i hand, kom jag precis att tänka på.

Exceptionellt:

• Reaktionen på underläget. Visst hade United var helt överlägset, med undantag för några let-ups, fram tills dess – men belägringen av Victor Valdes bönder blev allt mer påtaglig efter Leadbitters (enligt Viasat «inte helt rättvist») ledningsmål. 32 avslut kändes som det tredubbla och våg efter våg av anfall förde tankarna tillbaka till en viss 75-årings era i klubben. Men egentligen ska man ju inte förvänta sig mindre med en uppställning av Mkhitaryan, Mata, Martial, Pogba och Zlatan på planen samtidigt …

• Anthony Martial hade en point to prove. Det märktes redan tidigt att det här var en match som Martial skulle ta tag i – och som han gjorde det! Han kom med fart, han utmanade – och han kom förbi. Allt snack om utlåning, missnöje med tröjnummer, petningar, otrohetsaffärer och blablabla verkade till slut ha gett den unge fransmannen den energi han mest av allt behöver – den på planen. När han spelar så här är han näst intill ospelbar för motståndarna.

• Paul Pogba. Fransosen dominerar kanske inte matcher från minut 1 till 90, men hans inflytande på händelserna växer och växer för varje omgång. Jag minns att jag för några år sedan skrev ihop någon statistik om avslut på mål, totalt, från Uniteds mittfältare och kom upp i typ 10 efter en halv säsong. I dag hade Pogba på egen hand 7 … Det var inte mer än rätt att Labile skulle bli matchvinnare.

• Ander Herrera. Den ettrige spanjoren plockade upp allt som ingen annan förstod att de skulle plocka upp. På förhand kanske det fanns en oro över att rutinerade Carricks frånvaro skulle påverka Ander. Det påverkade inte Ander. Han var överallt och lite till.

Manchester United-is-back-takter:

• Antonio Valencia. Jag har sett Ecuadors finest kallas «Uniteds unsung hero», men det måste vara en av de största lögnerna på länge. Dels för att han varit i princip oduglig i flera år och dels för att han unisont hyllats av Unitedfansen sedan Mourinhos inträde. Unsung? Jojo. I eftermiddags var han strålande igen. Karl’n missade alltså en enda ynka passning på hela matchen och var, som så ofta i höst, ständigt spelbar till höger när Mkhitaryan skar in i mitten.

• Zlatan Ibrahimovic gjorde matchens snyggaste mål och spelade fram till ytterligare ett. Han kom «gratis» till United, det vet ni va? En ynnest att få se honom avsluta livet i toppfotbollen i världens vackraste tröja.

• Mkhitaryans vändningar, smidighet och fart i offensiven. En njutning att ha hans öga för spelet när det vankas sista tredjedel.

Så fruktansvärt uselt:

• Lee Masons insats. Precis som jag sågat – och kommer att såga – Unitedspelares bedrövliga framträdanden förtjänar en så pass viktig figur som en fotbollsdomare att betygsättas. Lee Masons enda plus denna decemberdag var att han var precis lika usel matchen igenom. Visst har United haft domslut emot sig tidigare, men det vi såg på Old Trafford gränsade nästan till ett skämt. TVÅ i teorin matchavgörande spelmoment gick åt fel håll: Dels Zlatans felaktigt bortdömda mål och dels den uteblivna straffen på Anthony Martial efter paus. Två solklara beslut som togs lika solklart i fel riktning. Ungefär som att Lee Mason skulle ha bytt om inför match och vandrat rakt ut från arenan. Det fanns ytterligare ett gäng att anmärka på, men de jag poängterat var så uppenbara att en bläckfisk i en tank inför valfritt mästerskap hade kunnat göra rätt val.

Sist, på riktigt sist, detta 2016:

• Eric Bailly och Chris Smalling var tillbaka som mittbacksduo efter en låååång tids frånvaro, och skötte väl sig helt okej i comebacken, även om agerandet vid 0-1 kanske inte var textbook 1. Nu spricker det direkt eftersom Eric ska dra söderut och lira mästerskap, men det känns tryggt att vi nu har mittbackar en masse som åtminstone går in i det nya året utan skador. Victor Nilsson Lindelöf lär få en rejäl uppgift om han nu ansluter nästa vecka.

• Ni minns väl att Ole Gunnar sa att han brukade studera matcherna från bänken för att få ett övertag på motståndaren när han väl byttes in (han byttes alltid in). Marcus Rashford inspirerades sannolikt av Anthony Martial i eftermiddags, med tanke på att vi fick se mycket av den «gamle» Rashford i dag.

• Avslutningen på 2016 är i princip som att vända på ett blad jämfört med samma tid i fjol. Inte bara resultatmässigt, där december 2015 var horribelt, utan snarare framförallt spelmässigt. Louis van Gaals United var lika roligt som att vakna på nyårsdagen, medan José Mourinhos är lika roligt som att fira en skumpafylld nyårsafton med.