En Jekyll-Hyde-insats

Vi är nu halvvägs in i Louis van Gaals första säsong som Manchester United-manager. Mot Spurs fick se laget gå från höstens kanske bästa halvlek till en av de många bedrövliga efter paus. Det sammanfattar på många sätt Manchester Uniteds 2014. Bergochdalbane-resan lär fortsätta efter årsskiftet, men nu hoppas vi att Louis van Gaal ser till att topparna överträffar dalarna ännu oftare än vad som skett hittills.

Jag tar för givet att han ordnar det.

En njutning:

• Premier League vet verkligen inte när den ska ta en paus. Att United mindre än två dygn efter en match 25 mil norrut kunna skapa så mycket målchanser på White Hart Lane är inget annat än imponerande. En av säsongens totalt sett bästa halvlekar. Inte ens de mest inbitna Spursfans hade kunnat, med hedern i behåll, ha protesterat om United haft ledningen med åtminstone 2-0 efter 45 minuters spel.

Att, som det heter, ta med sig till nästa match (första halvlek):

• Juan Mata. Outstanding. Serverade Falcao, serverade Rooney, frispark i stolpen. Ham får vara nöjd med sin vecka, Juan.
• Ashley Young. Ännu bättre än senast och var bara en suverän räddning från Lloris från ett drömmål i slutminuten. Dessutom visade han också i dag prov på hur oerhört skicklig han är på att hoppa över bollar när det ska slås frisparkar.
• Obesegrade i nio matcher, trots den andra halvleken. Och nollan, den måste ha varit skön för De Gea, som åter gjorde exakt vad vi numera tar för givet att han ska göra.
• Shaw och Rafael fick matchminuter i benen. Det betyder inte alltid skador, tack och lov.

Redan glömt:

• Den andra halvleken. Egentligen går det bara att hitta en positiv aspekt med den: David De Gea släppte in en enda boll förbi sig. Annars var det ridå ner för det mesta. Som exempel kom Rooney och Mata alldeles för högt upp i planen (Rooney märktes knappt förrän efter en kvart) och det innebar att Carrick ensam skulle ta emot uppspel från backlinjen. När Spurs pressade högre blev det upp till försvararna att lyfta långbollar. Och som det lyftes mot RvP och Falcao (de vann tillsammans 2 av 12 nickdueller). Inte ett enda avslut på mål i andra halvlek efter att ha haft fem i andra säger lite. Min gissning är att orken spelade in här också, Spurs hade faktiskt gjort fyra förändringar i startelvan medan United gjort noll, och då Carrick inte är världens yngste mittfältare fick Eriksen mer utrymme.
• Jonny Evans insats. Byttes också ut – trött.
• Paddy McNairs insats. Byttes också ut – trött.
• Falcaos avslutningar. Den första, när Lloris förvandlades till Fabien Barthez och lämnade mer än halva målet öppet, var en av de märkligare jag sett på länge. Såg ofit ut överlag.

Frågetecken:

• Okej att bänken inte var någon att skryta med, men tre backar in? Har det verkligen hänt i modern tid att United bytt in tre försvarare i en Premier League-match? Varför inte åtminstone pröva med Wilson i stället för någon av Falcao och RvP som trampade väldigt mycket vatten efter paus?
• Offsideavblåsningen på Jones sekunder innan bollen passerade Lloris mållinje med fyra millimeter var väl tveksam? Rörde ingen verkligen bollen innan han kom tillbaka och nickade? Hann det inte gå en situation emellan?

Sist:

• Från 89 procents passningar rätt mot Newcastle till 71 mot Spurs. Det är en saftig nedgång och när Uniteds vanligtvis bäste passningsspelare i försvaret, Jonny Evans, inte får uppspelen att fungera är det inget mysterium.
• Hur Jan Vertonghen undgick gult kort i första halvlek är däremot beyond me. Drog Mata i tröjan, sparkade ner RvP och armbågade Falcao i ansiktet. Samtidigt lyckades RvP snyggt snacka bort en avstängning mot Stoke när han knuffade bort belgaren i en situation i andra halvlek.
• Stamboulis knähöga stämpling på Carrick var mer röd än gul. Mer än orange i alla fall.
• Moss’ gula kort på Falcao i andra halvlek symboliserade även domarens bedrövliga insats över 90 minuter. Hur han kan få det till varning är helt bisarrt.
• Det mest minnesvärda i andra halvlek, sett ur cynikerns ögon, var väl Ashley Youngs ”inkast” och Jonny Evans ”crossboll”.
• Den oförändrade startelvan var den första av det slaget sedan november 2012. Häpnadsväckande.

Gott nytt år nu, kära läsare, så hörs vi efter massakern på Britannia!