«Manchester United är inte ett topplag och inte ens i närheten av att vara det heller»

Av: Mats Svensson

Man tror och hoppas ju – varje gång.

Men nästan varje gång märker man lika snabbt att hoppet var meningslöst. Manchester United är inte ett topplag och inte ens i närheten av att vara det heller.

Förlusten mot Wolves var bara ytterligare bevis på vilket haveri denna fotbollsklubb har blivit.

Fortsätter det i samma anda under våren blir det här lätt den vidrigaste säsong jag upplevt sen jag blev tonåring i början av 90-talet.

Skamligt:

• United gjorde en bra match mot Leeds i augusti, över större delen av 90 minuter. Sedan dess har United gjort exakt noll bra 90 minuter på fem månader. Och det här är, ska vi minnas, en av de dyraste fotbollstrupper som världen någonsin skådat. Men ingen manager klarar av att sätta ihop en vinstmaskin med de här primadonnorna som spelpjäser.
• United saknade, precis som i majoriteten av matcherna under säsongen, följande: Rörelse, kämpaglöd och förmåga att passa rätt snabbt och enkelt. Basic, kan man tycka, för professionella fotbollsspelare som dessutom fått förmånen att dra på sig Unitedtröjan under sin karriär. “I helvete heller”, tänker den här uppsättningen spelare, och gör sitt bästa för att bry sig så lite som möjligt. För även om det inte är så, är det så det upplevs från sidan.
• 100 hörnor. 0 mål. United gör alltså inte ens mål på var hundrade hörna. Det är som att man spelade med en elva med en medellängd på 120 centimeter. Att liksom inte ens en boll på 100 inspelade slinker in i nätet är ju en bedrift.
• Det här är samma spelare som fick Solskjaer sparkad. Nu kan dom ju knappast få Rangnick kickad eftersom tysken dels är helt ny och dels bara har kontrakt till sommaren, men de gör verkligen sitt bästa. Visst, United har varit obesegrat sen Solskjaers avsked, men har dom imponerat? Nä. Tvärtom. United hade tagit flera segrar i ligan under Rangnick, men hade det varit imponerande vinster? Nä. Tvärtom.

“Bara” bedrövligt:

• United hade två chanser i första halvlek. Båda gångerna fattade spelarna, båda landslagsmän med mängder av mål och assist med sig de senaste säsongerna, helt fel beslut. Hur kan det komma sig?
• Marcus Rashford gjorde mål mot Tottenham i slutet av oktober. Sen har han stängt igen målfabrikationen. Helt. Han känns lika het framåt som Lee Grant känns som en framtidsman i klubben.
• Greenwood byts ut när varje person i den här delen av universum ser att han är den som kan hota någorlunda framåt. Old Trafford lät också Rangnick veta vad dom tyckte om det beslutet. Cavani har varit iskall från start i två matcher men fick ändå spela vidare. Ronaldo? Han lär behöva bryta benet och bäras av innan han eventuellt kan bli utbytt.

Kvällens enda – men ack så fina – ljuspunkt:

• Philip Jones hade inte spelat en match på två år förrän mot Wolverhampton. Under tiden har han blivit något av en driftkucku i Unitedsammanhang. Han var inte långt ifrån att få en fullständigt “revansch” i comebacken. Fram tills segermålet var engelsmannen nästan felfri, och bäst i laget, trots att det gått över 700 dagar sedan han senast spelade tävlingsmatcher. Och det måste om inte annat få övriga i laget att fundera: “Hur kan han, som inte spelat på flera år, vara bättre än alla oss?”.
• (Okej då, Brunos inhopp fick lite fart på saker och ting, men vi förlorade så jag orkar inte hajpa hans insats alltför mycket. Och det var egentligen bara under en femminutersperiod i andra som han satte avtryck).

…and finally:

• Presspelet? Det var där i typ fem minuter i början av Rangnicks första vecka på jobbet. Sen gav antingen han eller spelarna – eller både och – upp det helt. Obegripligt. Jag tror helt enkelt inte att han har en aning vad han ska göra med det här laget.
• Vi har alltså superkatastroferna hemma mot Liverpool och City plus förnedringen av Watford på kontot redan. Och då återstår halva säsongen. Jag ser inte fram emot den eftersom jag inte kan föreställa mig att det här “ordnar upp sig” på något sätt.