– Kan inte ha somnat lyckligare än han gjorde efter den där upplevelsen

Av: Mats Svensson

Tänk vilken skillnad en enda spelare kan göra för ett lag.

Och vilken skillnad självförtroende kan bidra med.

Den här gången var det egentligen inget snack – Manchester United var förtjänt av tre poäng i derbyt. Försvarsspelet ingår ju liksom också i ekvationen.

Och stan är röd – igen.

Medan vi sitter med gåshud efter att ha sett vår alldeles egna skotte euforiskt glida på knäna mot Stretford End.

Magnifikt:

• 1-0-målet! Jag älskar frisparksvarianter och det här var ju en ur den högre skolan där både passning, löpning och avslut måste synkas till perfektion. Nu var ju Ederson vänlig nog att inte hinna ner så snabbt som man kan förvänta sig av en målvakt av den kalibern, men samtidigt förringar inte det Bruno-Tony-samarbetet.
• Alla dessa nollor gör en nästan yr i skallen. Åtta stycken på de tio senaste, och då får vi ha i åtanke att de två insläppa är gåvor från Romero respektive De Gea.
• Och tänk att få döda ett Manchesterderby, som egen produkt, i sista minuten, framför Stretford End! Scott McTominay kan inte ha somnat lyckligare än han gjorde efter den där upplevelsen – när han nu väl somnade. Det ger alltid ett extra lager av glädje till fansen att vet att ”en av oss” gör sådana mål. Gåshuden blir liksom någon centimeter högre och starkare.

Derby day-klass:

• Försvarsspelet hade sina brister (Maguire sålde sig ett par gånger), men sett över 90 minuter (och ja, det spelas bara 90 minuters fotboll oavsett om klockan tickar upp på 95-96) var det en defensiv som knappt tillät City att skapa chanser överhuvudtaget.
• Bruno Fernandes hyssjande av Pep Guardiola är ju också sånt som hör till en derbykväll i Manchester. Speciellt när den kan backas upp som den gjordes av portugisen. Inte nog med den ljuvliga assisten till 1-0 – Bruno kunde och borde rimligen ha blivit minst enmålsskytt om hans lagkamrater (ja, jag tittar på er, Daniel-san och Anthony) haft ett par procent högre split vision-poäng. Han bidrar med så mycket, inte bara i själva agerandet med boll, utan han får även med sig lagkamraterna i förvissningen om att man både kan och bör kunna styra den här typen av matcher även offensivt.
• Fernandes intåg i klubben har även lyft klassen på spelarna på centralt mittfält. Både Matic och Fred har klivit upp ytterligare ett steg i formkurvan och brassen, som jag haft dubier om länge, stod för i mitt tycke sin bästa insats i en Unitedtröja med tanke på klassen på motståndet. Han var överallt och han var bra nästan överallt, dessutom.
• Odion Ighalo lever sin dröm och hans cameo i derbyt visar att han fortsatt tänker göra allt han kan för att få fortsätta den även i höst. Nigerianen satte knappt en fot fel och sög in bollar på ett sätt som om han var född att göra det i just de lägena, i just den här matchen.
• Ole Gunnar Solskjaer har med rätta fått mycket negativ kritik i den här spalten under säsongen, men han får givetvis lika mycket positiv när han lyckas styra in skutan på rätt kurs igen. Han har liksom övertaget på ingen annan än Pep Guardiola den här säsongen och här var han rätt ute med det mesta, taktiskt, också.

Lite skakigt:

• Det blev egentligen bara riktigt darrigt i Unitedsupportens vener när Mahrez kom in. Å andra sidan var det lite för darrigt då. Det blev tack och lov lite mer stabilt sedan en trött Williams skiftades ut.
• Alltså, det här ”VAR”-andet är ju ibland lite för mycket för ens välbefinnande. Här lyfter assisterande domaren flaggan, Unitedspelarna stannar upp medan Agüero avslutar och i vanliga fall brukar man kunna andas ut, men nuförtiden är det allt annat än ett faktum. Nu måste man genomlida bilden på VAR-skärmen, linjer hit och dit som målas i realtid, innan man kan andas ut.

Sist:

• Eftersnacket om City handlade till stor del om det bortdömda målet för Agüero, samt avsaknaden av De Bruyne. Men då kan vi ju kontra med ytterligare ett märkligt domslut mot Fred, som givetvis borde ha fått straff istället för ett gult kort, samt avsaknade av en viss Pogba och en viss Rashford. Det går minst jämnt upp, säger jag.
• Tio raka utan förlust och in i en vecka mot LASK (som alltså tydligen är ett lag från Österrike) och ett sargat Spurs, vars säsong mycket väl kan ”ta slut” under samma vecka. Just nu gör det inte ont att vara Unitedfan.
• Tre poäng upp till Chelsea med nio omgångar kvar. Men det är inte bara United som jagar topp 4. Det är två-tre lag med realistiska chanser att kunna utmana. Vi närmare oss således ”squeaky bum time”, som en viss tidigare manager kallade det tidigare, även om det oftast handlade om positioner högre upp i tabellen då.