«Jag blev förbannad, vilket känns positivt eftersom jag fortfarande känner något»

Av: Mats Svensson

Uniteds första halvtimme var säsongens kanske bästa.

Men det verkar stört omöjligt att göra en bra match över 90 minuter, oavsett vem som är manager.

Och kaoset växer utanför planen. Manchester United är en klubb i allt annat än harmoni.

Jag blev dock förbannad i går, vilket känns positivt eftersom jag fortfarande känner något mitt i denna skitstorm.

Finemang:

• David de Gea kommer att prisas som Årets spelare i United igen, för 67:e gången. Mot Villa räddade han en poäng med ett par alldeles briljanta räddningar. Kunde lämna Villa Park med huvudet högt. Säger en del att han gjort flest räddningar av alla målvakter i ligan.
• Första halvtimmen var United strålande. Intensitet, passningarna hittade rätt och till och med fasta situationer-coachen hittade en variant (otroligt skickligt!) som gav ledningsmålet. Man kände knappt igen United och för en stund kunde man njuta av både oväntad och fin fotboll, som kanske borde resulterat i flera mål.

Godkänt:

• Bruno Fernandes har en tuff tid bakom sig jämfört med tidigare i sin korta, men intensiva Unitedkarriär. Men portugisen må misslyckas och slå bort onödiga passningar – ändå är han den som oftast landar med målen och assen. Kanske glänste han lite extra i landsmannens frånvaro?
• Vigge och Varane var inte felfria, men det vore väl synd att påstå att det satt miljoner Unitedfans och längtade tills kaptenen är tillbaka i startelvan, eller? Jag tyckte att han passade alldeles utmärkt där han satt.
• Det märktes tidigt att Ralf Rangnick har ett gott öga till Anthony Elanga och svensken nummer två i klubben (fler svenskar än engelsmän i startelvan måste vara unikt) gjorde inte bort sig, även om han kanske borde gjort något mål.

Alldeles för dåligt:

• Medan vi alla är med på att AWB är strålande man-mot-man så är hans ersättare lika dålig som AWB är bra på det. Dalots offensiv är ofta helt okej, men försvarsmässigt gav han och Greenwood Aston Villa otroliga ytor i andra halvlek.
• Sista kvarten av första och sista 20 av andra. Matic-Fred yrade omkring (och passade fram till både egna mål och motståndarmål) som de yra mittfältare de ofta är medan Greenwood (som verkligen hatar att passa?) och Sancho (en av de sämre inhoppen jag sett av en Unitedspelare i år) inte kunde vare sig jobba hemåt eller skapa något offensivt.
• United såg lika intresserat ut av att göra 3-2 i slutet som Sverige och Danmark var i EM 2004. Berodde det på taktik, oförmåga eller att man var fysiskt slutkört? Jag vet inte, men ledsamt var det. Och jag blev förbannad, vilket visar att det fortfarande känslor kvar för det här laget, trots att det är så förtvivlat få av dem som jag verkligen är engagerad i.
• Cavani har haft ett skott på mål i sina fyra senaste matcher och känns lika glödhet som Rangnickeffekten.

Sist:

• Det är ändå tryggare att De Gea bara skickar ut bollarna till inkast än att United skulle fortsätta försöka spela sig upp från insparkar. Men det blev nästan komiskt när han skickade ut boll efter boll till inkast.
• Vi gick alltså från 55-45 i bollinnehav för United i första till nästan 70 procent Villa i andra. Fascinerande.
• United är 24 poäng från serieledning i januari. 24.
• Tom Heaton och Dean Henderson satt på bänken, men där saknades Anthony Martial. När Rangnick fick frågan efter matchen sa han att Tony “inte ville” vara med i truppen. Fransosen svarade på Instagram (det är så man gör nuförtiden i Hollywood FC 2.0) och vips så fördjupades krisen och kaosets Manchester United. Vad jag tycker? Sparka ut honom med huvudet före. Martial, alltså.