«Fortfarande lagets klart viktigaste spelare offensivt»

Av: Mats Svensson

Wow, wow, wow!

Unitedmatcher ska alltid handla om känslor – gärna åt båda håll och sluta lyckligt.

Som söndag.

För om man som Unitedsupporter i slutminuterna mot West Ham inte seglade upp och ner från enorm glädje via ilska och vrede till äkta eufori får man ta sig en funderare över sitt känsloliv.

Olé!

• Partnerskapet må ha ifrågasatts i landslagssammanhang, men i klubblaget kan man inte påstå att de har svårt att hitta varandra. Precis som mot Young Boys var det på gränsen till telepatiskt när Bruno Fernandes hittade sin landsman i straffområdet.
• Var det någon man – efter fiaskot i Schweiz – verkligen unnade att få avgöra i 90:e så var det Jesse Lingard. Och han har en förkärlek för att göra den där typen av mål. Det är liksom inga Lineker-med-knät-från-en-meter när Jesse träffar rätt (sen har ju enorma problem med att spelare inte firar mot lag som han spelat i tidigare, men det är en annan femma).
• Reaktionen på det insläppa målet. Precis som förra säsongen har United en tendens att trycka på gasen ordentligt först efter att ha hamnat i underläge. En fin egenskap, förstås, men det vore ju skönt med lite mer dominans även vid 0-0, eller hur?
• David de Gea hade ju inte räddat en straff sedan Cantona la av, så vi var nog ett antal miljoner fans världens över som redan räknat in West Hams kvittering. Att Nobles straff var blek hör inte till saken: De Gea räddade en straff! Nu har jag sett allt! Och inte bara det – hans säsongsinledning har varit överlag helt strålande och redan givit oss fler poäng än spelet förtjänat.

Godkänt:

• Bruno är alltid inblandad när Uniteds poänggörare räknas in efter varje match, även om han inte är dominant i 90 minuter. Så också mot West Ham, där jag tyckte att han var bättre än jag sett honom på ett tag. Fortfarande lagets klart viktigaste spelare offensivt.

Frågetecken:

• McFred är lite tröttsamt att lyfta fram som lagets svaga punkt, men det är ibland ofrånkomligt. Titta bara på West Hams (visserligens turliga) ledningsmål och var mittfältsduon är placerad? Och Freds ständiga behov av att antingen tappa enkla bollar, eller slå borta enkla passningar … Förhoppningsvis kan McTominays mer dynamiska tvåvägsspel lyfta Fred tillräckligt högt under säsongen.
• Jag lyfte Maguires bleka säsongsstart efter förra ligamatchen och mot West Ham pekade inte formkurvan direkt uppåt. Kaptenen var kanske sämst i laget på London Stadium och frågan är vad det är med honom? Fokus någon annanstans? Oro över att inte vara nummer ett som mittback längre med Varens ankomst? Klart är i alla fall att Harry måste lyfta sig. Rejält.

Horribelt, HORRIBELT:

• Hur i all världens namn gick United från den matchen utan att ha fått minst en straf??!! Fullkomligt bisarrt och ingenting annat än en enorm skandal. Att Shaws hands anses vara straff är inte så värst mycket att orda om (även om vi kan ha en diskussion om armars “naturliga positioner”), men ironin i att West Ham får en elfmeter och gästerna inte får det är maxad. Martin Atkinson och hans VAR-kollegor visade hur den nya tekniken kan göra fotbollen till åtlöje. West Ham skulle också mycket väl kunnat kräva en straff till för AWB:s tackling.

And, finally:

• Vi har fortfarande Edinson Cavani och Marcus Rashford (och en Sancho, varm i kläderna) att vänta in i offensiven – och då ligger vi ändå bara målskillnad från serieledning.
• Jadon Sanchos säsongsstart har mest gått i moll, och här var han – oavsett hur Solskjaer försökte få det att se ut – bänkad från start.
• David Moyes – The Formerly Chosen One – gjorde något som jag inte kan minnas att jag sett i ligasammanhang förut och bytte in en spelare enbart för att slå en straff. Nu blev det ju totalfiasko, men jag kan på något sätt gilla greppet.