«Erik is the man»

Av: Mats Svensson

3-0.

Det är ett resultat, hemma mot Leicester, som man förr tog för givet. Nu är dessa dagar åter och det går inte att understryka nog hur stor betydelse Erik ten Hag har haft för United.

Enastående:

• Han må framställas lite som säregen, en bohem, cyklande i Manchesters förorter och med sitt “please” i stället för “you’re welcome” i slutet av intervjuer, men när det handlar om att förvandla United är han ohotad post-Fergie. Allt från det taktiska, till transfers in och ut, till hanteringen av Ronaldo och Sancho – Erik is the man. 

• Och ingen symboliserar transformationen från fjolårets freak show bättre än Marcus Rashford. I en tid där den moderna fotbollen rör sig allt längre från arbetarklassen och lokala hjältar personifierar Rashford det som United handlar om: En egenproducerad spelare som växt upp med United i blodet. Vilket självförtroende han har kunde man se i båda avsluten: Först när han – inte det lättaste – struntade i Garnacho och drämde in 1-0 och sen när han bara tunnlade Ward och stängde matchen. 

• Försvarsduon Lisandro-Vigge. Martinez har fått beröm så det sjunger om det på dessa sidor, men Lindelöf gjorde kanske säsongens bästa insats mot Leicester. Svensken stod rätt i positionerna, tacklade och var följsam i närkamperna. 

• Alla målen var högklassiga, men ett klapp-klapp-spel som det mellan Bruno och Sancho värmer ett Unitedfans hjärta extra mycket när det kommer till estetik. 

Unitedklass: 

• Luke Shaw spelar med en så naturlig pondus att det är lätt att glömma honom och att man tar det för givet. 

• Halvtidsförändringarna. Sancho centralt (han passar bättre där!) och upp med Weghorst och ut med Rashford på kanten – och vips så var United överlägset. 

• Det är lite Shaw även över Bruno Fernandes. Man tar liksom utside-assists som mot Leicester för givet. 

• DDG höll United kvar i matchen i första halvlek och hans handleder och linjespel (bortanför stolparna) är vid 32 års ålder lika stabilt som alltid. 

Room for improvement: 

• Wout bör ta några extrapass på sina bicycletakonster (han är ingen Berbatov, direkt). Och vid närmare eftertanke, på sin förmåga att göra mål överhuvudtaget. I slutet av matchen var det tydligt att hans lagkamrater gjorde allt dom kunde för att nederländerna skulle få göra sitt första ligamål i klubben, men det gick bara inte. Nu visste förstås ten Hag vad han skulle få, men två avslut på sex ligamatcher (och 0+1 poäng) – som striker i United – är inte gott nog, oavsett hur mycket han springer och pressar och tacklar. 

• Alejandro Garnacho är i princip nästan alltid farlig när han byts in efter paus, men inte alls lika effektiv när han startar matcherna. Nu är det ju ofta två olika situationer så det tar ett tag att vänja sig vid för grabben, men det är som jag så ofta brukar påpeka ingen social verksamhet att lira i United. 

• Nu ska man ju inte vara sån efter en sån överkörning efter paus, men faktum är att United kunde ha vunnit med 6-0. Positivt: Alla dessa chanser. Negativt: Att inte fler sitter. 

… and finally:

• Trots att säsongen i mångt och mycket känns om en formidabel uppvisning jämfört med fjolåret är vi “bara” sju poäng bättre än motsvarande tid i fjol. Sen ska vi komma ihåg att raset med Ralf inte ens hade börjat på riktigt då…

• Kobbie Mainoo gjorde Premier League-debut för United som 17-åring. Det är bannemej inte alla som gör. 

• Varane vilades inför denna vecka, vilket var fullt förståeligt. Mindre förståeligt är vad Maguire gör kvar i klubben som femtevalet som mittback. Han har just nu bara Phil Jones bakom sig i turordningen. 

• Barca och Newcastle den här veckan. Mums!