– En anfallare med ännu större potential än Rashford

Av: Mats Svensson

Ett fullsatt Old Trafford för första gången på ett och ett halvt år.

Leeds på besök.

Vad gör Manchester United då?

Jo, man reser tillbaka i tiden till 2006 och bjuder publiken på en hejdundrande målshow.

Och ska man bara ta med den här insatsen in i framtiden undrar jag lite smått: Är det här det mest spännande United vi sett sedan senaste titelåret? Just nu känns det så.

För med Pogba och Bruno i den här formen är taket inte bara nått – då klättrar United över det.

Magiskt:

• Paul Pogba. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en Unitedspelare stå för fyra assist i en ligamatch tidigare. Har det hänt? Och det var ju inga sidledspassningar på en meter till fristående medspelare heller, direkt. En sån här eftermiddag är det bara att strunta i kontraktsfrågor, idiotiska uttalanden från agenter – och bara njuta av en fullkomligt fenomenal fotbollsspelare.
• Återkomsten. Med 75000-ish på Old Trafford för första gången sen mars förra året fanns förstås en risk att det skulle kunna bli ett resultat av för höga förväntningar. Men icke. Trots – eller tack vare? – kallduschen direkt efter paus blev det ett fyrverkeri i en ligapremiär vi inte sett på 15 år då Ronaldo och Rooney hade show mot Fulham. Att bjuda på den här showen efter pandemi och elände var det allra bästa som kunde hända på OT.
• Straffsparkar? Frisparkar? Haha, nä, nä. Bruno Fernandes behöver ingenting sånt trams. Vi Unitedfans har vetat det länge, och det har så klart bara blivit en avundsjuk grej bland övriga lags supportrar, men det är alldeles fenomenalt att se hans skicklighet på att tajma löpningar i offensiven. Och avsluten? Jeez. De blev bara bättre och bättre ju fler han fick avfyra. Och det första, som kanske estetiskt var det minst vackra, är inte den allra lättaste att fixa. Skruven som Pogbas passning kommer med lyckas Bruno ändå hantera så pass bra att han hinner få iväg ett skott. Vilken fantastisk liten lirare han är, portugisen.

Enastående:

• Scott McTominays första halvlek. Solskjaer hade inte mycket alternativ till att fortsätta med Mc-Fred som sittande mittfältare (ska det vara standard hela säsongen?) och det är svårt att klaga på beslutet. Fred gjorde otroligt nog mål medan Scott var lysande, framförallt första 45. Visst, det lämnades en del luckor centralt, men skottens förmåga att täppa till defensivt var second to none.
• Jag – och säkert många med mig – håller Mason Greenwood som en anfallare med ännu större potential än Rashford. Och efter första halvtimmen mot Leeds är det svårt att tro att han faktiskt blir bättre. Greenwood var briljant. Både i positionsspel och passningsspel. Och när han kom i det läget i andra halvlek visste man att han skulle hitta bortre. Det är van Nistelrooy-klass på hans näsa för rätt avslut.
• Victor Nilsson Lindelöfs position är skapligt hotad med tanke på en viss fransos ankomst. Men fortsätter han att lägga sådana där djupledspassningar får Varane åtminstone lite konkurrens under säsongen.

Gif moment:

• När Bruno Fernandes på ett tillslag volleyskickar över Shaws inkast över hela planen. Spelförståelsen, utförandet. Wow.

Men vad vad dåligt då? Någonting måste det väl ändå vara?

• Nej. (Inte ens Daniel James i kontexten mediokra insats tar någonting av den här premiären)

Till sist:

• Vi ska också ha i åtanke att denna slakt skedde mestadels utan fyra av de mest namnkunniga spelarna: Rashford, Cavani, Sancho (som fick knappt 20 minuter) och Varane.
• Raphael Varane presenterades, old school och otroligt nog, på Old Trafford innan match. Ett genidrag från Uniteds sida. Credit where credit is due.
• Att sikta sikherna vid sidlinjen igen signalerade också att allt är som det ska vara igen. Nu återstår att se hur många till av den här typen av uppvisningar dom och vi får uppleva i Manchester de närmaste nio månaderna. Förhoppningsvis mängder.