Vi skulle ju inte fucka upp igen. Men, det gjorde vi.
Det var liksom upplagt för en smäll i solar plexus mot Southampton.
Men – och det är ett nog så viktigt men – United har fortfarande topp 4 i egna händer.
Annonse
Mumma:
Den där snabba comebacken och vändningen i mitten av första halvlek var angenäm och är något vi vant oss vid under våren.
Martial och Rashford fyllde på målkontot igen. Fransmannens assist på en icke särskilt lätt framspelning från sin landsman var fantastisk, precis som hans 2-1-mål. Martial var nog rätt och slätt bäste hemmaspelare, och han kunde med lite flyt ha avgjort matchen efter paus där han både med tur och skicklighet snubbl…dribblade sig fram till ett favoritläge, men sköt högt över.
Okej:
Efter den tröga starten – vi har ofta sådana nuförtiden – såg första halvlek därefter i stort helt okej ut, även om det verkade som att United blev förvånat över gästernas höga press. Det var ungefär lika förvånande som att det inte var någon publik på matchen. Men kanske utförde de pressen så pass skickligt att det fick United att se darrigt ut?
Luke Shaw gjorde en av sina finare insatser i vår. Synd bara att han inte fick utdelning – assisterna lyser fortfarande med sin frånvaro denna säsong.
Inte okej:
Det är ingenting nytt att Pogba då och då dräller med bollen på egen planhalva. Han gjorde det även i föregående match, men då klarade United sig undan. Mot Southampton hade han inte marginalerna med sig. Jag vet inte vad det beror på, det behovet han har att i onödiga lägen försöka spela sig ur situationerna så snyggt som möjligt. Hybris?
Bedrövligt:
Hela insatsen i samband med 2-2. Inte nog med att Maguire markerade egen spelare – Lindelöf stod (på fel sida) ensam med tre spelare på bortre stolpen. Nu kan visserligen Williams frånvaro förklara en del, men det är ju samtidigt inte tio pensionerade F1-förare i en uppvisningsmatch som skulle försvara den där fasta situationen. Fasta situationer är fortfarande en nagel i ögat på United – både offensivt och defensivt.
2 av 7. Så ser Uniteds vinststatistik ut hemma mot Southampton i ligan de senaste åren. TVÅ av SJU vunna. Jösses.
Om jag inte är helt ute och cyklar hade United inte ett enda avslut på mål efter paus. Och känslan var att United i andra halvlek bevakade sin ledning i högre utsträckning än man gjort de senaste matcherna. Både Fred och McTominay kom in för att stärka upp defensiven och 2-2 hängde i luften länge och väl, långt in det till slut anlände. Visst, både Martial och Rashford hade heta lägen, men över 45 minuter var det ändå ett mer “fegt” United än vi blivit vana vid.
Annonse
Slutligen:
David De Gea går vidare mot 500 matcher och firade 400 mot Southampton. Fascinerande och imponerande.
United mönstrade alltså samma elva för femte matchen i rad för första gången sedan jag fick köra moped. En märklig kontrast till 2010-talets alla tombolahjul med startelvor, där man ofta inte hade en susning om mer än kanske fem-sex startspelare.
Det är sjukt att nästan varje gång Chelsea spelar före och inte vinner, så lyckas United aldrig dra nytta av det efteråt. Obegripligt.
