Jag vill inte ha de här insatserna. Jag vill inte tänka “vad fan, tänk om si eller så”.
Men det är som det är. Detta United, som varit en sån enorm berg- och dalbaneresa det senaste decenniet kommer nog att fortsätta vara det ett tag till.
Förhoppningen är dock att dalarna blir grundare och topparna högre. Och det tror jag fortfarande kan bli fallet redan den här säsongen.
En poäng på sydkusten är ingen katastrof. Det är illa, men det kunde varit värre. Även om United ofta vann den här typen av matcher förra säsongen är det ändå viktigare att inte förlora dem. Vinn hemma och kryssa borta räcker långt även i Premier League.
Annonse
Unitedklass:
Anfallet som gav 1-1 var den typ av anfall som United visade prov på flera gånger i premiären och med ligans mest naturliga avslutare äntligen centralt placerad kunde det bara sluta på ett sätt.
Dessutom: Assist nummer 5 av Pogba i match 2. I det här tempot kommer han att sluta säsongen med 70-talet målgivande passningar… Han var även när ett drömmål under den tiominutersperiod efter paus där United pressade och skapade.
När Harry stod och sov fick den gamle superkeepern ta ett kliv framåt och visa att gammal är äldst. Det fanns en tid när vi räknade kallt med att David De Gea skulle ta 99,5 procent av allt som sparkades och nickades mot honom och när han reflexräddade Armstrongs skott var det som att vi än en gång bara nickade lite för oss själva “mmm, det visste jag väl att han skulle ta”. Precis som back in the days.
Framförallt i första halvlek såg vi embryon till hur United borde vara på offensiva fasta situationer. Vid en handfull tillfällen skapades faktiskt lägen på både hörnor och frisparkar, vilket vi inte varit bortskämda med på mycket länge.
Skakigt:
Mittbackarna hade ingen rolig dag. Det såg ut som den diametrala motsatsen till premiären. Obegripligt.
Vad händer egentligen sista halvtimmen? Det är inte bara det att Southampton tog varje tillfälle i akt att dra ut på tiden, utan att United inte förmådde skapa någonting som helst av värde. Bruno, Pogba, Greenwood, Sancho – nada hände offensivt.
Den här på gränsen till maniska tilltron till trionl Fred-Matic-McTominay som bra nog att vara kittet i ett Unitedmittfält kan jag bara inte förstå. Samtliga tre är liksom John O’Shea-nivå. Det gick för långsamt för Matic redan 2019, Freds bolltapp och begränsade passningsförmåga är vida omtalade medan McTominay visserligen är den bästa av de tre, men ändå inte yttersta toppklass.
Bedrövligt:
Passningsspelet – eller snarare frånvaron av det. Visst brukar United ha problem i uppspelsfasen, men den här gången var det inte bara där som det slarvades. Hemmalagets (väntade) höga press skakade gästerna även på offensiv planhalva. Fred, till exempel, slog bort fyra-fem tämligen enkla bollar i fina lägen redan under första halvtimmen.
En poäng mot ett av de sämre upplagorna av Southampton på många år är en oerhörd missräkning för United. Två tappade poäng i början av säsongen är sånt som kan bli tre-fyra-fem-sex liknande och vips så är titelracet över.
Dräkterna! Vafalls!? United i gula shorts?!
Sist:
Annonse
Ingen Varane i dag var ingen större överraskning. Men startar han inte i nästa omgång blir det mer förvånande. Om Harry och Victor var stabila i kubik i premiären så var de inte alls det i går. Frågan är snarare när än om han tänker göra Varane till en permanent del av mittlåset.
Donny van de Beek kan rimligen inte trivas särskilt mycket med sin tid i Manchester. Holländaren kan bara inte vara nöjd med sin ligacupstatus som Unitedspelare. Han har ju blivit kvar på bänken oftare än han fått göra en cameo. När till och med Lingard kommer tillbaka efter utlåning och ställer sig framför i kön måste han ju undra vad som händer.
Anthony Martial blir 26 i december och bör rimligen närma sig peaken av sin karriär. I stället ser han ut som en man som hellre ligger i en källare och läser sovjetiska dystopier än försöker göra mål i United. Frågan är hur länge Solskjar har tålamod med fransmannen som nu är inne på sin sjunde (!) säsong i klubben.