Manchester Uniteds ras fortsätter med oförändrad styrka – och det är svårt att vara förvånad. Ingen som sett hur spelet sett ut de senaste veckorna kan vara förbryllade över det vi fick se på Tyneside.
United är tolva i ligan. Och det speglar tyvärr också kunskapsnivån och klassen på nuvarande lag. Hur sorgligt det än är.
Fint, ändå:
Annonse
Unitedspelarna hade faktiskt avslut på mål. Jag knöt faktiskt en liten näve när Pereira träffade Dúbravka.
Bortastödet var, precis som i Haag, briljant.
Inte helt uppåt väggarna:
Axel Tuanzebe ska inte lastas för något mål den här gången. Och än en gång tyckte jag att han visade stor pondus och han verkar, märkligt nog, spela med självförtroende.
Daniel James. Åter var walesaren, som alltså kommer från Championship, det lilla offensiva ljus United kunde erbjuda. Men som vanligt fanns det inga i straffområdet som kunde ta vara på de inspel som yttern presenterade.
Bedröveligt:
Än en gång – ÄN EN GÅNG! – såg vi ett United som till synes verkar vara helt oförmöget att dra igång ett eget spel som kan hota ens ett bottenlag. Kanske är det svårt att göra det med två defensiva, och i grunden allt annat än kreativa mittfältare, som Fred och McTominay. Men å andra sidan ser det likadant ut när Pogba och Matic och vemsomhelst spelar på Uniteds mittfält. Saknas grundfilosofin så ser det ut som det gjorde mot Newcastle.
Apropå mittfälte, ja. McTominay ska inte få några nålar i någon voodoodocka, men den eller de som valde att lägga ut en halv miljard kronor på inköpet av Fred borde ju fundera över sitt eller sina karriärsval ganska mycket. Brassen är inte bättre än Kleberson på någon punkt. Och det är ingen komplimang.
Harry Maguires näsa för mål är ingen strikers näsa. Men han får inte missa det där läget. Och när han sen passivt låter Longstaff trycka in 1-0, istället för att gå upp i press (och kanske göra en lika magnifik brytning som han gjorde i första halvlek) så ska han få kritik för det. Oavsett prislapp.
11 bortamatcher i rad utan seger är ju ingentin annat än bedrövligt. Det spelar liksom ingen roll vilka som står på andra sidan: Man vet numera på förhand att United inte ska vinna.
Om Tuanzebe är på ena ändan av självförtroendeskalan så är de flesta andra spelare på den andra. Och ingen annan personifierar detta bättre än Marcus Rashford, som ser ut som om han fått kvarsittning i skolan varje gång han går ut på planen numera. Han lyckas bannemej inte med någonting. Mot Newcastle sprang han runt lite, försökte sig på någon dribbling, men gav snabbt upp de intentionerna – och när han inte ens tar alla frisparkar vet man att hans «confidence is shot». Men vet ni vad: Då har våra ägare sedan tidigare tagit beslutet att inte ersätta offensiva spelare som Sanchez och Lukaku – vilket gör att alternativen inte finns där. Smidigt.
… and finally:
Premier League ser i nuläget ut att vara avgjort – redan i oktober. Så blir det sannolikt inte, men det ska nog till en enorm kollaps för att Liverpool ska tappa detta. Och är det några som kan tappa det så är det ju dom … En sak är klar i alla fall. Det är få saker som är roligare än att förstöra för andra lag, när man själv inte har något att spela för, så om Unitedspelarna inte är fullt fokuserade på att ge Liverpool säsongens första ligaförlust, då blir dom aldrig fokuserade.
Det är fortsatt oerhört fascinerande att United helt enkelt inte kan låta bli att ha en trupp där fem-sex startspelare roterar in och ut ur rehabrummet. Hur kan det bli så, säsong efter säsong? Med ny manager, ny personal i tränarstaben, osv. Det är en konstant som är obegriplig.
Än en gång: Det vi ser utspela sig framför våra ögon är inte Solskjaers fel. Visst, han gör sina misstag i sin taktik (som är dunkel, minst sagt), sina uppställningar, sina byten, osv. Men det här handlar till syvende och sist om resultatet av den misskötsel klubben drabbats av från de styrande högre upp i hierarkin. De bör inte vara förvånade, de heller, av det vi får se mot Rochdale, Astana, AZ, med flera.
