– Stolthet og besvikelse

Av: Mats Svensson

Det finns stunder då tiden fryser, hjärnan töms på allt onödigt, då man helt enkelt inte känner någonting annat än ren och skär eufori.

Det upplevde både Patrice Evra och vi fans i den 57:e minuten av mötet på Allianz Arena i kväll.

Herrejösses, vilken fullträff!

Den glömmer vi inte så länge vi har våra huvuden i någorlunda hyfsad form. Tyvärr glömmer vi inte heller vad som hände sedan, men jag tycker ändå att United – om vi ska utgå från modell 2014 – återupprättade lite heder. Att få mötet att leva i 165 av 180 minuter mot världens just nu bästa lag är – med denna Unitedupplaga – imponerande.

Stolthet och besvikelse är känslorna som finns i mig. Och dom fightas. För jag vill egentligen inte känna stolthet efter en förlust.

Du kan følge Mats på twitter ved å trykke her, på Facebook ved å trykke her, eller sjekke bloggen hans her.

Lika mästerligt som oväntat:

Otroligt bra:

Defensiven. Under majoriteten av mötet alltså. I dag var det framförallt i första halvlek som den imponerade storligen, med Christopher Smalling som oväntad härförare. Och Phil Jones fick tidigt grepp om Franck Ribéry.

Chris Smalling. Får ett eget omnämnande här. Har kritiserats och förlöjligats en del för sina framträdanden, men i dag var han en av Uniteds allra bästa. Kanske nummer ett. Följsam, säker i brytningarna, snabb i tanken. He came of age i München.

Spänningen vid liv. Som jag skrev i ingressen är jag både överraskad och nästan förstummad av att United lyckades få det att vara ovisst tills bara 25 minuter återstod av de fyra timmarnas spel.

Darren Fletcher. Inte så mycket för hans insats utan mer för att han fanns på planen. Det var inte många månader sedan det var tveksamt om han ens skulle kunna fortsätta utöva sitt yrke som fotbollsspelare. Nu startade han för första gången på 17 månader två matcher i rad – den andra i en avgörande Champions League-kvartsfinal. Vilken hjälte.

[poll id=»73″]Shinji Kagawa. Utan bäste kompisen från Spanien var han inte lika framträdande, men hans composure med bollen, hans sätt att hitta passningar i trånga lägen … jag tror faktiskt att han kan ha räddat sin Unitedkarriär de senaste veckorna.

Allright:

Dat Guy. Danny Welbeck är en märklig – och härlig syn – på en fotbollsplan. Överallt och ingenstans så kan han producera både magi och märkliga bollstölder från nowhere. Han känns fortfarande som en oslipad diamant. När han är färdigslipad – om han nu blir det – kan han bli ostoppbar. I dag var han som vanligt både och.

Jones vs Ribéry. Philip kastas runt till höger och vänster och i mitten och har fortfarande inte cementerat sin position i United – förhoppningsvis gör han det i höst och passar då på att hålla sig skadefri – men mot en av världens bästa yttrar fixade han remi i kväll. Kanske till och med en knapp vinst.

Du kan følge Mats på twitter ved å trykke her, på Facebook ved å trykke her, eller sjekke bloggen hans her.

Svider ordentligt:

Patrice Evra. Inte helt och hållet ansvarig för Bayerns mål, men han var indirekt inblandad i samtliga. Hamnade bakom Mandzukic (som han visserligen inte ska markera, honom skulle givetvis Vida eller Smalling ha hand om i luften) vid kvitteringen, var passiv mot Robben vid både 2-1 och 3-1.

Rooneys fitness. Vår fanbärare, framtida kapten, borde inte ha spelat. Det syntes ganska tidigt att han inte skulle lämna något större avtryck på matchen. Han fick otroligt nog 90 minuter på sig (Moyes rädd för att byta ut honom?) och under den tiden hade han tre fina lägen att avsluta – han sköt som en kratta samtliga gånger. Det håller inte.

Chansmissarna. Rooneys som jag skrev om ovan, Welbecks på Old Trafford, knappa offsiden på Valencia i dag … fan.

Känslorna. Jag mår inte ens i närheten lika dåligt i dag som jag gjorde efter att en viss turk rånat oss på segern mot Real i mars förra året. Och det får mig också att må lite dåligt, att jag anpassat mig och tar till mig hedersamma förluster. Samtidigt har jag haft några månader på mig att vänja mig och människor är som ni vet väldigt bra på att anpassa sig till nya situationer. Men det är ingen situation jag vill vänja mig vid att vara anpassad till.

Finally:

Robben. Ständigt denne man som sett ut som 45 sedan han lämnade tonåren. När han viker in och skjuter 3-1 exploderade Twitter med kommentarer som ”oj, vilken överraskning att han gör så” och ”koner hade försvarat sig bättre där”. Men det spelar ingen roll att man VET att han ska göra så, det blir ändå för svårt att försvara sig ibland. Lite som när alla visste att Thierry Henry skulle vika in bollen i bortre hörnet och ingen kunde stoppa honom ändå.

Bayern. När Evra dragit in drömmålet och Bayern nästan direkt på avspark svarade med en kvittering kom jag att tänka på en annan sport. Det påminde om förmågan världsspelare i tennis har att ofta slå kanonservar, ofta till och med ess, när de råkar ha breakbollar emot sig.

Flera epoker i graven. När nu United spelat sin sista Champions League-match på minst ett och ett halvt år innebär det samtidigt att fler av våra 2008-hjältar också avslutat sin karriär på den finaste av arenor: Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra och Ryan Giggs lär med 99 procents säkerhet ha gjort sitt. Vemodigt.

Vidic järnskrev. Det är inte många spelare som klarar av att på ren vilja, rent adrenalin stå på benen i några sekunder extra efter det skottet mellan benen.

Robben igen. Noterade ni att han föll mot Evras ben innan det hade träffat honom vid kapningen i andra halvlek? Listig typ, det där.

Moyes då? Tja, precis som i hemmamötet mot Bayern lyckades han med sin defensiva gameplan till stora delar. Men något offensivt tryck lyckades hans mannar inte att skapa under längre perioder. Några minuter här och där, som strax innan Evras pärla, var allt som gick att uppbåda. Chansningen med Rooney gick fel och där borde han ha agerat tidigare.

Bring on Everton (skrivet med alldeles för lite inlevelse). 

Du kan følge Mats på twitter ved å trykke her, på Facebook ved å trykke her, eller sjekke bloggen hans her.