Lika välkommet som oväntat

Efter den senaste veckans segertåg hade faktiskt längtan efter att se United kommit tillbaka.

Spelmässigt var man ganska snabbt nere på jorden, men i stället fick vi se United ta en allt annat än övertygande 1-0-seger mot ett sämre lag, vilket så ofta hände under Fergusons titelvinnande säsonger.

Alla resultat är rättvisa. Det handlar om att göra mål.

WOW!

• De tre poängen! Det var egentligen helt otroligt att United lyckades hålla nollan i den här matchen. Jag hade inte protesterat om Watford gjort tre. Men jag protesterade inte heller när Juan Mata, kapten för aftonen, smekte in segermålet. Och nu lever topp 4-racet i allra högsta grad efter Liverpools överkörning av City på Anfield.

Inspirerande:

• Fosu-Mensahs inställning i sin första start. 18-åringen gav mig lite Vidicvibbar, på gott och ont. Gott med tanke på hans dubbeltackling tidigt i matchen – ont med tanke på att det kändes oundvikligt att han skulle dra på sig antingen en straff eller ett rött (eller båda). Men han hämtade sig och spelade både moget och stabilt efter den tidiga varningen.
• David De Geas räddning på Ighalos friläge. Klassiskt Dave att «stå ut» motståndaranfallaren.
• Marcus Rashfords korta explosion i andra halvlek efter flytten ut på högerkanten. Vilken speed! Och överstegarna!
• Kickstarten som kom efter drygt en timme, just i samband med Rashford-Martial-positionbytet. Juan Mata avslutade på Gomes efter hemmalagets kanske snabbaste och bästa anfall och under en knapp 15-minutersperiod öste United på mer än man gjort tidigare.

Oväntat – och inte glädjespridande oväntat:

• Med tanke på den veckan var det förvånande att se Watford och inte United inleda mer inspirerat. Hemmalaget fick inget tryck i anfallsspelet och gästerna hade många fler både halvchanser och riktiga chanser första akten. Uniteds enda riktigt heta var Schneiderlins volley á la Scholes strax utanför den knappt svettige Gomes högra stolpe.
• Visst var backlinjen både osamspelt och orutinerad, men det var den mest rutinerade av dem som var den mest virrige. Daley Blinds första halvlek var en av de sämre han gjort på länge och han var kanske mest tacksam av alla på planen över att det var mållöst efter 45 minuter. Av bara farten fortsatte han direkt efter vilan. En magnifikt märkligt usel insats som räddades lite av hans liggande fotblockering i slutskedet.
• Anthony Martial till höger har sällan varit i närheten av lika lyckat som Anthony Martial till vänster. Ändå fick fransosen starta där i kväll och även om han var den som fick flest halvlägen i första halvlek, var han långa stunder hela utanför spelet.

Sist:

• Det här var en av Uniteds allra yngsta startelvor jag sett. Med en snittålder på 23 år – och endast 22,5 i backlinjen – var det kanske inte så konstigt att det hackade betänkligt stora delar av matchen.
• Michael Carrick saknades. Till och med i backlinjen. Man tänker ibland mer på hans lugn och rutin när han inte spelar, sort of.