Ett lyckligt slut – till slut

Efter en omänskligt lång frånvaro var det tillbaka på riktigt. Efter förspelet med Club Brygge kom ett gäng tyskar med ett av jordens just nu mest skamfilade varumärken på tröjorna och Champions League var äntligen tillbaka på Old Trafford på riktigt.

Och den återupptagna sagan fick som tur var ett lyckligt slut, trots en bedrövlig inledning, en horribel domarinsats och en allt annat än övertygande avslutning.

United är tillbaka på rätt spår i både ligan och i Europa och september har visat sig vara en fantastiskt bra månad för klubben.

Enastående:

• Juan Mata bara går in och kör 1+1 som om det vore det enda han skulle göra. I första halvlek skapade han i princip allt farligt som United stod för och kryddade med att både fixa straff och sätta den. Vid segermålet hade han förstås ingen aning om att han skulle servera Smalling, men han visste minsann att en klack skulle skapa en chans – och det gjorde den minsann. Skapade på egen hand lika många chanser som alla hans lagkamrater gjorde tillsammans.
• Ytterligare en vändning. Den förmågan ska inte underskattas i längden. Tredje gången den här säsongen som det händer. Nu gäller det bara att se till att det stannar vid två när det omvända har hänt.

Champions League-Manchester-United-klass:

• Martial i stora delar. Efter paus fick han spela en perifer roll när Wolfsburg låg på, men i första halvlek visade han – än en gång – prov på vilken potential han är. Som det explosiva rycket innan han gav sin offensiva kollega öppet mål, eller när han dribblade några gubbar och drog en stenhård vänster utanför/över. När han gled ut till höger gav han också utrymme för Mata att dra sig inåt i banan för att skapa mayhem.
• Anfallet som var upprinnelsen till 1-1. Det började med ytterligare ett tillfälle där United bröt Wolfsburg högt upp och sen gick det snabbt från Schweinsteiger till Rooney till Mata till Caligiuris arm.
• Chris Smallings speluppfattning och ledaregenskaper.
• Stora delar av första halvlek. United spelade faktist en fin fotboll när man återhämtat sig efter 0-1-chocken. Det var många gånger ett rakt anfallsspel, man återvann bollen snabbt med hög press och det var ofta kvalitet i passningarna.

Tack och lov:

• Tre poäng. Efter fiaskot – för det får det anses vara, trots förmildrande omständigheter med tanke på Luke Shaws hemska skada – i Eindhoven var ingenting annat heller aktuellt. Vilket kanske delvis kan förklara den mediokra sista halvtimmen då United sjönk allt längre i banan av rädsla (?) för att tappa ledningen.

Inte i dag heller:

• Memphis fick en timme i dag. En timme som han utnyttjade på ungefär samma sätt som han utnyttjat det mesta av sin speltid i United hittills. Det innebär en mängd felbeslut och misslyckade dribblingar. Samtidigt känns det som att det finns en Ronaldo light i honom och inte bara en Nani light.

Oh, dear:

• Sista halvtimmen var ingen övertygande affär från hemmalagets sida. Ett kvitteringsmål hängde i princip i luften hela vägen in i mål.
• 0-1-målet innehöll så många fel att det var otroligt att det inte blev två mål på en gång. Schneiderlin hamnade fel från början, Blind tog rygg, Smalling kände sig tvungen att dra iväg och Valencia förstod inte riktigt vad som hände utan tog beslutet att upphäva offsiden i stället.
• Wayne Rooney. Det är inte okej längre. Det har i och för sig inte varit okej på länge, men nu är det inte okej. På riktigt. Det kan inte finnas en enda kapten i de största lagen i världen som kan prestera så lite gång på gång på gång – i månader! – och ändå få starta – i den rollen dessutom! Schweinsteiger känns numera som den riktige kaptenen, Mata den riktige #10 och Martial den riktige anfallaren. Frågan är var Rooney ska hänga om han nu verkligen måste spela. Under matchen slog det mig att han kanske borde ses som ett alternativ på högerbacken – och det var faktiskt en tanke jag tänkte på allvar.

Finally:

• Jag protesterar inte mot att Louis van Gaal bytte ut Valencia. Inte heller att Ashley Young kom in. Men valet att inte sätta över Young till vänster var ytterst konfunderande. Men när Jones kom in var han tydligen beredd att ställa till med positionsförändringar till höger och vänster. Han är inte lätt att greppa, Louis.
• Morgan Schneiderlin får gärna lägga av med att agera Marouane Fellaini i närkamperna. Samtidigt får han ju ut en hel del av att ligga tätt på motståndarna, men fyra-fem frisparka emot varje gång håller inte i längden. Var inte hästlängder från ett rött till slut.
• Domaren var konsekvent besynnerlig matchen igenom och just konsekvensen är väl det enda beröm jag känner mig redo att dela ut till Kassai. Flera gula kort var bara … aaaah.
• Även om man satt som på nålar flera gånger när tyskarna anföll mådde jag inte riktigt dåligt över det. Hellre det – med lägen att ställa om – än att se lag som Sunderland och Ipswich knappt komma över egen planhalva i underläge. Det ska vara lite nerv i Champions!