Mourinho mest nöjd

José Mourinho förvånade inga med sin taktik på Etihad i kväll. Han instruerade sina mannar att ligga lågt och satsa på långa bollar och omställningar på Rashford.

Men han hade nog inte räknat med så oerhört lite av sitt lag efter paus. Eller att Marouane Fellaini skulle få ett svårslaget hjärnsläpp.

24 raka utan förlust imponerar, trots att spelet ofta inte gör det, som offensiven misslyckades med mot City. Men defensiven höll trots allt stången, som så ofta förr.

Och det råder ingen tvekan om vem som är mest nöjd av de båda antagonisterna framför bänkarna efteråt. Och fjärdeplatsen är fortfarande i egna händer.

Bäst-best:

• Eric Bailly. Ivorianen må ha hållit i bollen lite för länge i bland, men oj så viktig han var i försvaret. Brytningen i mitten av första akten var matchens absolut bästa. Så elegant han var också, som en butler som visar in gästerna i salongen.

Jovars:

• Daley Blind. Många var tveksamma till hur han skulle klara av Kun i kväll, men allt som oftast gjorde han det. Argentinaren fick ett jätteläge, men fick mest nöja sig med att skjuta utifrån. Och gärna över.
• De Gea. Spanjoren var hur säker som helst i allt han gjorde.
• Trots det enorma bollövertaget skapade inte City oräkneliga chanser av dignitet. I första halvlek var det bara Kuns stolpskott som kan räknas till någon jättefarlighet (i övrigt mest skott utifrån som antingen plockades av De Gea eller flög ut på asfalten) och i andra halvlek – när Citys spelövertag blev allt större – dröjde de giftigaste lägena tills Fellaini valt att lämna planen.
• Marcus Rashford sprang och sprang, visade sig, pekade, hittade luckor – och lattjade upp Otamendi på Etihads tak vid ett tillfälle. Men ynglingen hade en otacksam uppgift – en uppgift han ändå inte behövde skämmas för.

Inte okej:

• Visst, Mourinho ville att positionsspelet skulle prioriteras över kontringsditot, men som det såg ut efter paus … brrr. United hade knappt någonting, och då menar jag ingenting, framåt. I första halvlek hade United två chanser: En som Bravo var vänlig nog att bjuda på och en på en fast situation. That was it.

Ynkligt:

• Mkhitaryan. Armeniern kom snett in i matchen, och då menar jag inte för att han inledde som striker, och fortsatte så hela vägen. Oj, så han tappade bollar. Bommade också en av Uniteds två riktigt bra chanser i dag när Bravo var ute och hängde tvätt.
• Fellainis hjärnsläpp är ju helt orimligt i all sin galenskap. Vad tog det? 20 sekunder från gult kort till direkt rött måste vara något slags rekord. Fullständigt vansinnigt dumt. Fram tills dess hade han dessutom existerat i något slag vakuum. Han plockade lite bollar från motståndarna, men han har ju definitivt inte spelfördelandet i sig. Tydligen inte heller skallen. Eller det hade han ju. Ni förstår.

Sist:

• Hur hade det här sett ut med Pogba som dirigent på mitten? Hur många bollar hade hittat Rashford i djupled? Sannolikt ett dussin.
• Hur Mourinho vill spela mot topplagen står solklart efter detta facit: Liverpool 0-0, 1-1, City: 1-2, 1-0, 0-0. Arsenal: 1-1 och Tottenham: 1-0.
• Martin Atkinsons första halvlek påminde lite om Patrice Evras i dennes första derby 2006. Det är ingen komplimang, för er som minns. Han lät Citys mittbackar göra lite som de ville med Rashford och han hade gett sig den på att inte ge några frisparkar till Martial. Fransosen har dock alltid förtvivlat svårt att få domsluten med sig, så det var ingenting unikt.
• United saknade Pogba, Zlatan och Mata – City saknade David Silva. Ändå hade hemmalaget problem att skapa chanser mot ett så sargat United.
• Vad sysslade bildproducenten med egentligen? Första halvlek var en av de mer förvirrade jag sett i bildväg. Det zoomades in från märkliga håll, det fokuserades på Pep när matchen spelade … jösses.
• Timothy Fosu-Mensah som striker sista tio var enastående oväntat. Och roligt, så här i efterhand.