Det är en oslagbar känsla

 Regnigt, skitigt och frustrerande.

Och så det målet på stopptid.

Det är en oslagbar känsla att avgöra på sättet Manchester United avgjorde i kväll.

Det var precis som i fornstora dagar. Det var precis som under Sir Alex – och det är ju den måttstock vi Unitedfans har.

Mycket ska hända för att optimismen som vi burit med oss inför mötet med Hull nu ska avta inför mötet med lillebror.

Jakten på #21 är i full gång. Och jag älskar den så här långt.

Fuckin’ yeah:

• Som jag skrev ovan: Det är en oemotståndligt underbar känsla av eufori när ett mål tillkommer efter just detta. Efter en lååååång belägring av ett tokigt försvarande Hull är förlossningen som Rashfords mål – efter enastående och oväntat förarbete av vänsterytter Rooney – ger oss svårslagen.
• Bossens firande! Jag missade Herrera (som sannolikt blev tokig av lycka) så jag fick nöja mig med Mourinho. Och det gjorde jag så gärna.
• Bytena. José är ju inte blind så han såg ju givetvis vad resten av världensåg, att Uniteds tryck blev allt hårdare, allt effektivare och allt vassare när Rashford och Henrikh kom in. Mkhitaryan gjorde definitivt sitt vassasteframträdande i Unitedtröjan med ett härligt driv och klipp i steget och Rashford, ja, Marcus visste vi ju redan var vi hade.

Förstärker känslan av ett United på rätt väg.

• Åsynen av Eric Bailly. Grabben satte foten fel max två gånger och hade som ni såg inte världens svettigaste arbetsdag, men när han väl krävdes gjorde han vad som krävdes. Ser ut som ett fynd så här långt. Brasklapp: Det gjorde Darmian också.
•  Att man kan både kontrollera, och dominera, med två så givna startspelare som Rashford och Mkhitaryan på bänken. Kanske har han bara sparat dom till derbyt? Kan han vara så listig, José? Inte helt uteslutet.
• Luke Shaws fortsatt stigande kurva. Efter den givna och förväntade slowstarten är han mer och mer imponerande för varje vecka. Med Englands bäste vänsterback i full flow förbättras United både framåt och bakåt.
• Redan efter en timme, när den riktiga anstormningen påbörjades, fick jag en lugn känsla av att United faktiskt skulle fixa tre poäng. Det är inte någonting jag varit bortskämd med de senaste säsongerna. Och faktiskt så var jag inte ens överdrivet skrämd ens när Valencia började återgå till sina skott-efter- marken-inlägg. Det är en annan känsla över United när man kommer nära motståndarnas straffområde numera.

Fortsatta frågetecken:

• Förutom det uppenbara (varför Henrikh och Rashford inte startar) så är Martial lite av en gåta. Fransosen ser så här långt ut att gå mot en klassisk, mindre flärdfull andrasäsong. I kväll började han piggare än tidigare, men försvann ganska tydligt ur matchbilden igen.
• Vem ska Smalling peta? Bailly känns förstås given, men Blind har ju inte hunnit göra bort sig än heller. Smäller han in Chris i derbyt? Tveksamt.

… and last but not least:

• Det här är första gången på fem år som United inleder med tre raka segrar. Nu var visserligen motståndet på papperet beskedligt, men det ska inte underskattas vad en sådan start kan ge just detta United.
• José mönstrade samma elva som mot Southampton. Det gör han knappast om mot city. Jag gissar att både Martial – som såg ut som om han var på väg upp på scenen för att ta emot Ballon d'Or fast omvänt när han blev utbytt – och Mata får stryka på fötterna för Rashford och Henrikh i derbyt. Rooney hade givetvis fått starta även om han inte briljerat med sin assist.
• Zlatan var lite mer anonym än tidigare, men stod ändå för ett par wow-moments. Vid klacken i första halvlek har han satt ribban så högt att man är mer förvånad över varför han inte drog upp den i krysset än att han överhuvudtaget fick till den.