Hjärta, stolthet, passion kräver vi av United varje match.
Den här gången fick vi också skicklighet, fart och klass. Igen.
Denna unga upplaga av United bjuder på en bergochdalbaneresa som med sina toppar är adrenalinstinna av guds nåde.
Manchester är rött.
Annonse
Världen behöver påminnas om det ibland.
C’est magnifique!
Man kan välja mycket att hylla efter en derbyvinst på bortaplan, men jag är allra mest belåten med klassen på omställningarna i första halvlek. Det var inte bara fart på Rashford, James & co. – det var högklassigt. Både i löpningarna, passningarna och avslutningarna.
Innermittfältet McTominay-Fred. Skotten har växt ut till en nyckelspelare, medan den lille brassen – som så ofta varit så fel, så fel – upplevde sin absolut bästa kväll som Unitedspelare. Duon tillät allt som oftast inte hemmalaget, som ofta varit fallet i många matcher under hösten, att bara jogga sig fram till Uniteds straffområde utan några som helst skyttegravsförsvar. Fred peakade dessutom med att tunnla Rodri. McTominay var å sin sida överallt, hela tiden.
Victor Lindelöf bjöd Sterling på en onödig chans i andra halvlek, men svensken var i princip felfri förutom detta. Hans jublande efter blockeringen på ett cityskott efter paus visade hur taggade Vigge var.
Man United-standard:
Medan Vigges tackling och last-ditch-defending stack ut var hans mittbackskollega, kapten Harry, inte långt efter när det handlar om stabilitet. Maguire vann i princip varje luftduell och tillförde lugn till en backlinje som behöver just detta.
Jag såg Aron Wan-Bissaka ha problem i en-mot-en-lägen för första gången under hela säsongen, när Sterling faktiskt lyckades dribbla sig förbi. Med det i åtanke var det kanske mer imponerande att se den unge ytterbacken vara så imponerande under återstoden av matchen.
Ni som läst mig genom åren vet att jag alltid hållit Rashford högt. Killen har allt som en Unitedanfallare ska ha och i derbyt visade han än en gång hur oerhört skicklig han är. Fixa straff på egen hand mot en handfull motståndare: Rulla in den efter att ha väntat ut målvakten. Alltid ett hot när han får bollen.
Aningen nedslående:
Medan Uniteds första halvtimme var lika imponerande som den mot Spurs häromkvällen, var den andra halvleken inte lika mäktig (om man nu ska leta förbättringsmöjligheter, och det ska man ju alltid). Framförallt blev jag väldigt fundersam över varför spelarna envisades med att lägga ut bollen i kontringarna på citys högerkant, där Kyle Walker fanns med. Varför inte ut på andra sidan där citys snabbhet inte alls var lika framträdande? Kanske hade vi kunnat döda matchen tidigare på det sättet.
Att det inte var mer än 2-0 efter första halvlek. Förstå hur skönt det är att kunna skriva det i ett bortaderby mot ett oljepumpat city?!
…and finally:
Annonse
Det här var väl Uniteds förstaelva även med samtliga spelare hela. Pogba har jag räknat bort som Unitedspelare, så även om Lingard (trots att han var riktigt bra här) fanns med i den så blir han kvar om inte Pogba gör en kovändning efter det han har fått se den här veckan.
Att Sergio Agüero inte var med var en lättnad på så många plan. När city började jaga mål allt mer intensivt hade argentinaren garanterat satt en eller två.
United har nu 3-1-1 på sina fem senaste på Etihad. Och statistiken mot topplagen i höst är lika fascinerande. Nästa steg MÅSTE så klart bli att vifta bort lag som Aston Villa och Southampton på ett annat sätt än hur det ser ut i dagsläget.
Kräken som saboterade för Fred i samband med hörnan bör givetvis aldrig få se en enda fotbollsmatch live igen. Inte ens på tv.
Jag hade egentligen kunna hylla varenda spelare i startelvan i dag. Men avslutningen får ändå bli: Laget före jaget. Den här veckan har det varit mer enastående än vanligt att vara Unitedfan.