«Jag satt med en kudde mellan mig och tv:n»

Av: Mats Svensson

Følg Svensson på Twitter her

En titel, en final och en stadig marsch mot topp 4.
Erik ten Hags första resa med Manchester United har visserligen haft avgrundsdjupa dalar, men också toppar som vi knappastt kunde ha räknat med.
Och att vinna en straffläggning som Unitedmanager?
Bara det är skäl för att bli Sir Erik.

Befriande vrål-feeling:

• Senast jag inte vågade kolla helt på en straffläggning med United var för 15 år sen. Då låg jag under vardagsrumsbordet när Anderson & co. fick Terry att halka. Nu satt jag med en kudde mellan mig och tv:n och lyssnade i princip hela vägen fram tills dess att March skickade upp bollen till sina Brightonsupportrar. Fram klev IK Frankes finest och skickade United till sin första FA-cupfinal på sex år.

Uniteds främsta:

• Victor Nilsson Lindelöf har knappast nått ikonstatus hos Unitedfansen sen sin ankomst från Benfica 2017. Han har fått mycket rättmätig, men också ofta orättmätig, kritik för att han är för vek, för lätt att slå i nickdueller etc. Men svensken har under de här snart sex åren också fått smeknamnet Ice Man – något vi landsmän är vana vid – och uppskattats av lagkamraterna då han bara borrat ned huvudet och jobbat på när chanserna kommit. Han är en avsevärt mycket bättre fotbollsspelare än Harry Maguire men har ändå sett engelsmannen få spela när det rimligen borde varit Vigge i stället. Mot Brighton var svensken en av Uniteds allra främsta och det var så befriande att se Vigge – erkänt bra på fasta situationer, det är bara att titta på höjdpunkter från Portugal – få avgöra på Wembley.
• Aron Wan-Bissakas transformation bara fortsätter. Mot Brighton ställdes han mot en av säsongens stora överraskningar i Mitoma. Men japanen var nästan chanslös matchen igenom och när han var felplacerad (han är fortfarande lite vilse i positionsspelet) så kom den patenterade glidtacklingen.
• Taktiken var knappast rolig att se på, men i stort anpassade ten Hag sin spelidé till hur Brighton brukar spela. Det gav ett antagligen ganska tröttkört United (var ju på resa i Spanien, som bekant) lite möjligheter att spara på bensinen. Och det var ytterligare bevis på hur vår nye manager kan konsten att resa på spelarna efter tunga förluster.

Bör slipas på innan finalen:

• Brighton lockade upp Unitedpressen så ofta dom kunde – och vips så hade man sen med en “enkel” passning slagit ut fem Unitedspelare. Här bör United bli mer vaksamma och skickligare.
• Eriksen har verkligen kastats tillbaka efter sin långa skadefrånvaro och det är förståeligt om han inte är på topp. Dansken bör dock kunna ha hunnit närmare toppformen på en månad.
• Vi har alltså Martial och Wout som alternativ när ten Hag ska sätta ut en striker på planen. Det går att undvika med att köra Rashford där, men nederländaren ser helst det som plan B. Nu kan vi ju inte göra Martial eller Weghorst bättre som spelare på en månad, men åtminstone fransmannen har ju i sig att kunna vara en topp 10-striker i ligan (inte på längre sikt, men i någon match typ varannat år) och för att United ska kunna skaka city är det viktigt att han dels prickar formen och dels vill göra det.

Sist men inte minst:

• Vi ska komma ihåg att United nu har spelat 29 matcher under 2023. Brighton har lirat 18. Visst har United en större bredd än lilla Brighton, men vi har också sett att ten Hag både drabbats av skador och valt att sällan rotera, vilket gör att mängder av spelare hade 50 procent mer matcher i benen än motståndarna på Wembley.
• Finalen liras först den 3 juni och tills dess borde United ha fått tillbaka både Varane och Garnacho, vilket lär underlätta aningen när ten Hag ska fila på spelplanen.
• Alltså, visst var det otroligt att Brighton gick till nittionde minuten innan Craig Pawson visade upp ett gult kort?! Dom hade lätt kunnat räkna in tre-fyra innan Mitomas.